Okej, Sofia. Jag hoppas verkligen att du bjuder på den här också, annars får du göra vad du vill med mig. Promise! Om jag hade sagt något innan hade det inte blivit en överraskning (läs: chock). Jag hatar att se och höra mig själv, men vi var ändå rätt små och söta. Kanske ska förklara lite för alla andra också. Vi sjunger (med Wallace & Gromit-melodi) om Tom DeLonge utanför Wembley Arena i väntan på blink-182. Det var helt underbart, och overkligt. Jag brukar drömma mig tillbaks till den dagen. Och ibland saknar jag det mer än något annat. Allt var så enkelt då, vi kunde skratta i en timme åt müsli, tror jag det var? Ingenting var speciellt skrämmande heller, vi hade vår trygga bubbla. Nu går jag runt och oroar mig över det mesta. Eller, det stämmer inte alls! Egentligen är jag så glad att jag skiter i det mesta. Men känslan av att jag borde oroa mig är rätt jobbig.

Men jag ska skjuta upp allt annat ett tag till, för snart åker jag och Sofia till England igen för att se vår man Dallas Green. Och en sak är säker, det kommer bli alldeles underbart och barnsligt det också! Jag är så glad över att vi aldrig riktigt kommer växa upp. Bäjbi, aj löv jo. I kväll blir det Sticky, shake it, shake it! Sms från Sofia nyss: "Maha, jag har jobbat hela dagen på Bäckebol och det enda jag har tänkt på är att dansa med dig. Visst är jag romantisk."