Det är tre år sedan jag såg blink-182. Tre år, men det känns som en evighet. Vi var så små och oskyldiga när vi satte oss på planet till London. Förväntan som bubblade inom oss och oförklarliga glädjetjut. Efter flera års längtan, och månader av övertalning var vi äntligen på väg. Wembley Arena kändes oförklarligt stort, vår första arenaspelning och det var överväldigande. Läktarna skakade när publiken applåderade in bandet, och där var de: männen i våra liv. Jag vet att det låter cheesy, men det var verkligen så. Blink var en del av oss på något sätt, mer än vad jag trodde då har jag insett nu i efterhand. Och jag minns hur vi höll varandra hårt i händerna för att benen inte skulle ge vika. Hur vi sjung med, skrek och skrattade. Hur vi grät utan att inse det innan det var över. Känslan av tomhet efteråt, som om man levt ut alla känslor där inne. Vi visste att vi hade varit med om något vi aldrig skulle glömma. Vi visste att vi hade blivit beroende av spelningar, och av London.

Jag är så glad att vi fick chansen att se dem, deras sista spelning i London. Blink var en del av vår uppväxt, och nu när jag ser videos med mig och Sofia är det inte svårt att se likheter med Tom och Mark. Vi har varit på massvis av spelningar, och vi kan lägga till en hel del resor till London på listan. Men ingen kommer bli som den där första gången. Även om blink fick ett tråkigt slut har jag fortfarande Sofia, ten years and still going strong.

Nu har jag varit tillräckligt sentimental. Första dagen jag är ledig är jag barnvakt för Thea, oh the irony. Men det var mysigt som bara den. Loppan somnade på min arm och hon vaknade direkt när jag skulle bära in henne till sängen. Jag fick snällt krypa ner och hon somnade glatt om på en sekund i vetskapen om att jag låg bredvid.