sleeping sickness
Behind the scenes med Dallas. Oh, sweet heaven. Mannen med rösten. Och tatueringarna, och skägget. The main man helt enkelt. Tänk att han skrev låten för 10 år sen, wow. Och nu fick jag äntligen svar på varför Gordon Downie är med på den.
Det är helt sjukt vad jag saknar England. Jag vill hänga på en av pirerna. Sitta på en stenstrand och dricka cider. Gå till en skate park och bara spana. Promenera längs strandpromenaderna. Gå runt i London med stora solglasögon och se City and Colour hundra gånger till. Istället väntar jag på att videon till Sleeping Sickness ska komma. Och så hoppas jag att jag kan somna fort, och att jag inte drömmer mardrömmar. I morgon ska jag på barnkalas hos min lilla loppa. Thea fyller sex år. Efter det åker jag in till stan och ser om cortégen är något att ha.
Det är helt sjukt vad jag saknar England. Jag vill hänga på en av pirerna. Sitta på en stenstrand och dricka cider. Gå till en skate park och bara spana. Promenera längs strandpromenaderna. Gå runt i London med stora solglasögon och se City and Colour hundra gånger till. Istället väntar jag på att videon till Sleeping Sickness ska komma. Och så hoppas jag att jag kan somna fort, och att jag inte drömmer mardrömmar. I morgon ska jag på barnkalas hos min lilla loppa. Thea fyller sex år. Efter det åker jag in till stan och ser om cortégen är något att ha.
the good left undone
All because of you,
I haven't slept in so long.
When I do I dream of drowning in the ocean,
Longing for the shore where I can lay my head down,
Inside these arms of yours.
All because of you,
I believe in angels.
Not the kind with wings,
No, not the kind with halos,
The kind that bring you home,
When home becomes a strange place.
I'll follow your voice,
All you have to do is shout it out.
I haven't slept in so long.
When I do I dream of drowning in the ocean,
Longing for the shore where I can lay my head down,
Inside these arms of yours.
All because of you,
I believe in angels.
Not the kind with wings,
No, not the kind with halos,
The kind that bring you home,
When home becomes a strange place.
I'll follow your voice,
All you have to do is shout it out.
De senaste gångerna jag sovit hemma har jag drömt att jag drunknat. Inte att jag ramlat i vattnet, utan att jag bara har befunnit mig i mitten av ett kolsvart hav. Och att jag bara sjunker tills jag ger upp och blundar. Har vaknat av att jag sparkat med benen. Jätteläskigt. Passande nog har jag lyssnat sönder The Good Left Undone. Jag hoppas, hoppas, hoppas Rise Against kommer till West Coast Riot. Eller någon annan festival i närheten. Downloads line-up är ju så dålig totalt sett. Bara en sån grej som att Rise Against spelar innan Simple Plan. I mean ... come on! Dessutom behöver jag en bra spelning, nu.
Helt okej dag. Varmare ute än inne, då är jag glad. Och i morgon kommer bli bäst, sådetså. Puss
Helt okej dag. Varmare ute än inne, då är jag glad. Och i morgon kommer bli bäst, sådetså. Puss
39hrs
I går myste jag med Maja, tror hon är lite kär i mig. Hon bara tittar på mig och spinner. Och så spelade jag en väldans massa Turtles till Xbox och klarade spelet samma dag. Det var alltså på jobbet. Men jag var rätt trött och ynklig. Hade feber, som verkar komma och gå som den vill, och sjukt ont i rygg och mage. Men det gick fint ändå. Även om jag var galet trött eftersom jag inte lyckades somna, var i säng runt halv fem någon gång.
Efter att jag slutat vid tio gick jag till Optikern och Systemet. Och sen grattade jag min babe som fyller 20 i dag, puss! Hon fick ingredienser till San Francisco-drinkar, The Melancholy Death of Oyster Boy och lite annat. Sånt som passar världens bästa tjej med andra ord. Sen hängde vi lite i Sofias säng, jag var tyvärr inte mer sällskaplig än så efter en sömnlös natt. Det som håller mig vaken nu är att jag lyssnar på George och Wade's, från Alexisonfire, Podcast. Svängig musik, minst sagt. Och sköna grabbar. Men har varit vaken i 39 timmar nu, så det blir sängen för min del. Tror jag kommer slockna rätt fort, nickade till lite i soffan förut. Fast jag klarar mig rätt bra utan sömn. För bra. Som Jimmy sa: Robot girl.
white monochrome
Det var riktigt kul att gå på handboll. Hade glömt av vilken stämning det blir på matcherna. Fast det var lite extra i går eftersom det var semi, och Sävehof gick till final. Jag försökte att behärska mig, det går ju inte att lipa och ha sig som man gör framför tv:n. Det var fint att sitta och spana in skåningar tillsammans med Sofia, samtidigt som hon tryckte i mig godis eftersom jag var seg. Hon hade köpt våra favoritgodisar, gulligull.
Jag har invigt mina nya Converse, som jag köpte för halva priset i vintras. Så nu är det vår på riktigt. Ska försöka att hålla dessa lite renare, får se hur det går. Var i stan i dag och dreglade över ännu mer skor. Hittade ett par med 7,5 cm klack, då blir jag över 1,80. Hold your head up high och sådär. Risken finns att jag springer iväg och köper dem på måndag. I dag hittade jag ett par ballerina. Jag är så pepp på tatueringen nu! Jag ska gå barfota hela sommaren om den blir gjord snart. I morgon blir det jobb, 10-10. Det betyder att jag slipper sova själv, och att jag har en liten katt att krama på. I natt var jag vaken till efter fyra, det börjar bli värre igen. Och nu svamlar jag, för jag är danssugen och uttråkad. Men, jobb som sagt.
Jag har invigt mina nya Converse, som jag köpte för halva priset i vintras. Så nu är det vår på riktigt. Ska försöka att hålla dessa lite renare, får se hur det går. Var i stan i dag och dreglade över ännu mer skor. Hittade ett par med 7,5 cm klack, då blir jag över 1,80. Hold your head up high och sådär. Risken finns att jag springer iväg och köper dem på måndag. I dag hittade jag ett par ballerina. Jag är så pepp på tatueringen nu! Jag ska gå barfota hela sommaren om den blir gjord snart. I morgon blir det jobb, 10-10. Det betyder att jag slipper sova själv, och att jag har en liten katt att krama på. I natt var jag vaken till efter fyra, det börjar bli värre igen. Och nu svamlar jag, för jag är danssugen och uttråkad. Men, jobb som sagt.
tiny kitty
I tisdags sov jag hos Christian, och efter det åkte jag direkt till Björn och jobbade 24 timmar. Då sov jag inte alls. Men det var fint ändå, jag gosade med Maja som har blivit en superbusig liten katt. Hon kunde hoppa upp i mitt knä när jag låg i soffan och sen slicka mig i ansiktet bara sådär. Vet inte riktigt vad det ska betyda. Jag och Björn tittade på Sex and the City också, har aldrig följt det men nu vill jag ha boxen! Ska jobba på söndag också, så det blir mer än heltid för mig den här veckan. Nice. I går tog jag det bara lugnt, men hade jättesvårt att somna. Det är ju det här med att sova själv. Inte ens en liten katt som ligger och spinner.
Nu går jag runt i kjol och slapp t-shirt, hur skönt är inte det? Ska äta lunch ute, det är ett måste så fort det är över 16 grader. Hoppas jag nyser av all pollen och att jag inte har blivit förkyld, igen. I kväll ska jag på handboll med Sofia. Återuppleva lite gamla minnen med frugan, det blir fina grejer.
portsmouth och london
4-5 april 2008
Efter att vi hade duschat och stresspackat drog vi ut för att spana in Portsmouth, eller Southsea. Det första vi såg var en underbar liten damm, och en modellbåtsklubb. Hur sött är inte det? Och som vanligt var våren tidigare än i Sverige. Vi gick runt och nöjt av hur grönt och fint det var. Sen gick vi ner till strandpromenaden, som var lika fin som i Brighton med en egen liten pir. Jag älskar engelska sydkusten! Vi satte oss på stenstranden och bara log. Vi kunde inte sluta kommentera hur jävla underbart allt var. Och varmt var det, folk badade! Okej, ett gäng high school-grabbar, men ändå. Drack öl gjorde de också, klockan 11. När vi väl lyckades slita oss, efter någon timme eller så, bestämde vi oss för att gå mot tåget och köpa frukost. Tågresan gick snabbt, och vi hoppade av vid Waterloo i London.
Vi har varit i London fyra gånger innan, och aldrig sett Big Ben. Det är rätt bra jobbat. Vi har bara hängt ute i slummen. Men femte gången gillt! Vi såg Big Ben och London Eye redan från tåget, annars är det väl tveksamt om vi hade orkat letat upp det. Så från Waterloo traskade vi iväg för att kika på sevädheterna. Och jag måste erkänna, det var rätt coolt. Så vi knäppte massa bilder, och jag fick äntligen gå över en bro.
Efter det drog vi oss mot Oxford Street, som vi har gått upp och ner för en massa gånger. Den här gången hittade vi heaven on earth, i alla fall för två beauty junkies som mig och Sofia, Selfridges. Det fanns oändligt med smink, parfymer och gulliga förpackningar. Allt som luktar gott och är rosa är bra grejer. Fast man kände sig som en misfit. Slitna som få, och det kunde lika gärna stått backpacker i pannan på oss. Men där gick vi bland väskor för över £2000 pund. Tyvärr fanns inte det enda vi verkligen ville ha, från NARS. Så vi tröstade oss med lite Burt's Bees. Nästa gång vi åker ska vi ha med oss stora resväskor, så man slipper de löjliga flygplansreglerna. Då ska det shoppas vill jag lova!
Sen vet jag inte riktigt hur vi fördrev tiden, promenerade runt och åt på Subway som vanligt. Och sprang runt lite inne på HMV. Vid 21-tiden tog vi oss till Liverpool Street för att sätta oss på expressen till Stansted. Och då började nästan tio timmars väntan. Först hade vi väldigt roligt åt allt folk runt omkring, speciellt en kille som gick runt och gjorde söta grimarser för sig själv. Men sen la vi oss helt enkelt ner på stengolvet och väntade tills vi fick checka in. När det blev för kallt drack vi varm choklad och Sofia lyckades somna på ett bord. Efter det fick vi gå igenom säkerhetskontrollen och tröstshoppade i tax freen fram tills flyget gick.
Jag är så himla glad att det verkligen blev av och att allt var så spontant. Och att jag fick uppleva det tillsammans med Sofia. Vi har haft så fruktansvärt kul, vet inte när jag skrattade så mycket senast. Vi har svurit och haft väldigt låg och snuskig humor. Och vi har lipat. Nu saknar jag England, och kusten. Det har verkligen blivit som ett andra hem. Saknar till och med alla britter, och hur de kallar en darling, my love och gorgeous. Och Dallas ... Dallas! What a man. Och vilken röst. Man kan lipa för mindre. Nästa gång han kommer till Europa, då är jag och Sofia där. Our Canadian fucking darling! Puss. Jag älskar England, jag älskar Sofia, och jag älskar Dallas.
Okej, nu kommer det sista från Englandsresan. Natten i Portsmouth blev väldigt kall, gissar på att hotellet saknade fungerande element helt. Jag och Sofia vaknade efter någon timme av att vi frös så vi skakade, trots att vi hade dubbelsäng. Fick ta på oss våra hoodies och dra upp luvorna. Då blev vi hyfsat varma, under filt, täcke och överkast. När vi vaknade strålade solen in, och gårdagen med Dallas kändes helt overklig. Jag mumlade något om att "katten, den ligger ner". Har ingen aning om vilken katt jag pratade om, men underhållande var det. Resten av resan hade jag väldiga problem med det svenska språket, till Sofias stora nöje.
Efter att vi hade duschat och stresspackat drog vi ut för att spana in Portsmouth, eller Southsea. Det första vi såg var en underbar liten damm, och en modellbåtsklubb. Hur sött är inte det? Och som vanligt var våren tidigare än i Sverige. Vi gick runt och nöjt av hur grönt och fint det var. Sen gick vi ner till strandpromenaden, som var lika fin som i Brighton med en egen liten pir. Jag älskar engelska sydkusten! Vi satte oss på stenstranden och bara log. Vi kunde inte sluta kommentera hur jävla underbart allt var. Och varmt var det, folk badade! Okej, ett gäng high school-grabbar, men ändå. Drack öl gjorde de också, klockan 11. När vi väl lyckades slita oss, efter någon timme eller så, bestämde vi oss för att gå mot tåget och köpa frukost. Tågresan gick snabbt, och vi hoppade av vid Waterloo i London.
Vi har varit i London fyra gånger innan, och aldrig sett Big Ben. Det är rätt bra jobbat. Vi har bara hängt ute i slummen. Men femte gången gillt! Vi såg Big Ben och London Eye redan från tåget, annars är det väl tveksamt om vi hade orkat letat upp det. Så från Waterloo traskade vi iväg för att kika på sevädheterna. Och jag måste erkänna, det var rätt coolt. Så vi knäppte massa bilder, och jag fick äntligen gå över en bro.
Efter det drog vi oss mot Oxford Street, som vi har gått upp och ner för en massa gånger. Den här gången hittade vi heaven on earth, i alla fall för två beauty junkies som mig och Sofia, Selfridges. Det fanns oändligt med smink, parfymer och gulliga förpackningar. Allt som luktar gott och är rosa är bra grejer. Fast man kände sig som en misfit. Slitna som få, och det kunde lika gärna stått backpacker i pannan på oss. Men där gick vi bland väskor för över £2000 pund. Tyvärr fanns inte det enda vi verkligen ville ha, från NARS. Så vi tröstade oss med lite Burt's Bees. Nästa gång vi åker ska vi ha med oss stora resväskor, så man slipper de löjliga flygplansreglerna. Då ska det shoppas vill jag lova!
Sen vet jag inte riktigt hur vi fördrev tiden, promenerade runt och åt på Subway som vanligt. Och sprang runt lite inne på HMV. Vid 21-tiden tog vi oss till Liverpool Street för att sätta oss på expressen till Stansted. Och då började nästan tio timmars väntan. Först hade vi väldigt roligt åt allt folk runt omkring, speciellt en kille som gick runt och gjorde söta grimarser för sig själv. Men sen la vi oss helt enkelt ner på stengolvet och väntade tills vi fick checka in. När det blev för kallt drack vi varm choklad och Sofia lyckades somna på ett bord. Efter det fick vi gå igenom säkerhetskontrollen och tröstshoppade i tax freen fram tills flyget gick.
Jag är så himla glad att det verkligen blev av och att allt var så spontant. Och att jag fick uppleva det tillsammans med Sofia. Vi har haft så fruktansvärt kul, vet inte när jag skrattade så mycket senast. Vi har svurit och haft väldigt låg och snuskig humor. Och vi har lipat. Nu saknar jag England, och kusten. Det har verkligen blivit som ett andra hem. Saknar till och med alla britter, och hur de kallar en darling, my love och gorgeous. Och Dallas ... Dallas! What a man. Och vilken röst. Man kan lipa för mindre. Nästa gång han kommer till Europa, då är jag och Sofia där. Our Canadian fucking darling! Puss. Jag älskar England, jag älskar Sofia, och jag älskar Dallas.
say hello to sunshine
I helgen har jag har åkt färja, tittat på bra film, ätit glass, klappat på världens fluffigaste katt, spelat basket och myst i solen med Christian. Jag älskar våren. Blir så glad bara av att se allt folk ute. På tal om sol, har ni inte sett Little Miss Sunshine så måste ni se den. Bästa jag har sett på riktigt länge. Redan efter fem minuter visste jag att jag älskade filmen. Alltså, seriöst. Se den!
I dag har jag bara suttit ute i solen, och jag lyckades bränna mig. Mina smalben är röda och fina nu. I morgon ska jag försöka att inte somna i solen.
city and colour - against the grain
Dallas: "I mostly write songs about myself, in my bedroom, because ... you know. But this song, I wrote for everyone. So, if you had a bad day ... this song is for you."
Helt klart finaste låten live. Jag lipade och försökte att inte darra när jag spelade in. Blev sådär eftersom jag inte tittade på kameran. Men helt okej ändå. Jag kan inte titta på den nu utan att börja storgråta, eller snörvla ännu mer än vad jag redan gör. Är förkyld och har fått rätt hög feber. Saknar England och är allmänt ynklig. Många tycka-synd-om-sig-själv-poäng till mig. Titta på videon nu, och lyssna på texten. Den är helt underbar, jag är lite kär i den (obs: dagens underdrift).
Orkade inte skriva om sista dagen i England, men laddat upp massa bilder från Brighton i min bilddagbok nu. Check it out. Nu ska jag krypa ner under täcket och lyssna på Thrice nya The Alchemy Index Vols. III-IV Air & Earth.
Helt klart finaste låten live. Jag lipade och försökte att inte darra när jag spelade in. Blev sådär eftersom jag inte tittade på kameran. Men helt okej ändå. Jag kan inte titta på den nu utan att börja storgråta, eller snörvla ännu mer än vad jag redan gör. Är förkyld och har fått rätt hög feber. Saknar England och är allmänt ynklig. Många tycka-synd-om-sig-själv-poäng till mig. Titta på videon nu, och lyssna på texten. Den är helt underbar, jag är lite kär i den (obs: dagens underdrift).
Orkade inte skriva om sista dagen i England, men laddat upp massa bilder från Brighton i min bilddagbok nu. Check it out. Nu ska jag krypa ner under täcket och lyssna på Thrice nya The Alchemy Index Vols. III-IV Air & Earth.
creer para ver
Såg El Orfanato i går, och den var bra. Sorglig och udda, men fin. Och ibland riktigt obehaglig. Jag gillar ju Del Toro också. REC däremot var sådär, visste inte att det var en "zombiefilm". Men den blev riktigt creepy tillslut, så jag satt och gömde mig bakom en kudde. Och så började jag frysa som en galning. Men det var inte superläskigt eftersom Henke var där. Inget jag hade tittat på själv i alla fall, jag har börjat bli lite mesig sen min TV gör som den vill. Höjer och sänker ljudet utan förvarning. Kul med två spanska filmer i alla fall, kommer ihåg mycket mer än vad jag själv trodde.
I dag känner jag mig rätt ynklig. Förkyld och fryser oavsett hur många tröjor jag tar på mig. Har städat lite eftersom det sett ut som en krigszon i mitt rum de senaste veckorna. Jag har mest varit här för att slänga upp eller slänga ner packning. Och så har jag pysslat lite med fotoväggen och alla mina konsertbiljetter. Tänkte redigera bilder från England nu, och kanske skriva om sista dagen av resan.
I dag känner jag mig rätt ynklig. Förkyld och fryser oavsett hur många tröjor jag tar på mig. Har städat lite eftersom det sett ut som en krigszon i mitt rum de senaste veckorna. Jag har mest varit här för att slänga upp eller slänga ner packning. Och så har jag pysslat lite med fotoväggen och alla mina konsertbiljetter. Tänkte redigera bilder från England nu, och kanske skriva om sista dagen av resan.
daiquiri
Gårdagen var fin som snus, fast jag hatar egentligen snus men det är ett gulligt ord. Drack världens största jordgubbs daiquiri på Vasastan och sen sov jag mysigast. Stötte på Krizzystin en snabbis, hon är snygglo och hade världens coolaste linser. Jag vill också ha bruna ögon, eller gröna. Funderat på färgade linser hur länge som helst men det har aldrig blivit av. Först borde jag färga håret, klippa mig och skaffa ett nytt jobb. Inte för att det är någon nyhet direkt.
I dag har jag promenerat runt med frugan i solen och haft det hur glassigt som helst. Måste bara skriva att jag fick Mange Schmidt på hjärnan nu, fan vad hemskt. Men det är glassiiigt! I kväll kommer Henke, vi ska titta på hur många skräckfilmer som helst för vi är så coola.
bekräftelse på anmälan ... hjälp!
I går hette Fredrik något med "Therese, du är äkta JM!" på msn. Damn right. Satt och försökte anmäla mig till kurser och program sista dagen på studera.nu, det kan nog de flesta lista ut hur det gick. Katastrof. Saknar gymnasiet då man faktiskt kunde sitta med arbeten sista dagen, tillsammans med alla andra JM:are på msn, och ändå få det att bli bra. Pappa ringde och väckte mig jättetidigt, för att jag skulle övningsköra in till stan. Major trafikfara, men det gick fint. Och sedan tvingade han in mig på GU för att lämna in en blankett istället, men då visade det sig att de förlängt ansökan tills på fredagen. Nu har jag i alla fall anmält mig på studera. Synd att inget känns riktigt rätt bara, jag kommer ändra ansökan och prioriteringarna flera gånger innan fredag. Jag menar, jag kan inte ens välja färg på tandborsten. Hur ska då det här gå?
Nu ska jag ignorera halsont och ångest. Ska in till stan och dricka drinkar, det botar det mesta har jag hört. Puss
Nu ska jag ignorera halsont och ångest. Ska in till stan och dricka drinkar, det botar det mesta har jag hört. Puss
millencolin i pennybridge
Conventum, 12 april 2008
Helgen i Pennybridge var helt grym. Tåg upp med Henke och Sofia, och för en gångs skull gick det riktigt fort. Kanske för att Henkes säte gick sönder och vi fick glida i första klass, eller "åka grädde" som konduktören sa. Jag tror hon var från en annan planet, kollade inte våra biljetter och använde ordet "sällis". När vi kom fram gick vi och käkade på samma ställe som sist jag och Sofia var i Örebro, lika gott den här gången. Utelivet suger verkligen, men salladsbarer har de gott om. Fast alla vet nog vad jag föredrar ...
Bland det första vi såg på vandrarhemmet var en mamma i Millencolin-tisha, lovande. De har en del old school-fans alltså, men det är sött. Fanns rätt många andra fans på stället också, som spelade hög musik och hade rolig dialekt. Men vi stannade inte där så länge, utan såg till att vara på Conventum vid sju. Den här gången var det fullt med skate punkare istället för journalister. Vi hittade till baren direkt och stod och snackade skit och provade shottarna. Sen kom Fraz och Sebbe, som antagligen hade haft rätt mycket mer att dricka, men de är grymt roliga och hade såpbubblor. Vi hörde inget av förbanden, men när Millencolin körde igång blev det helt livsfarligt. Sofia tappade ena skon och jag kämpade för att behålla mina på. Lyckades göra en störtdykning ner för att knyta fast de igen. Sofia fick tyvärr vänta med att hitta sin tills spelningen var slut. Men det hindrade inte oss från att dansa runt som galningar och sjunga (läs: skrika) med i alla låtar. WE'RE NOT READY FOR DETOX! Grym spelning, men jag ville ha mer. Grymt snygg scen också, med massa storbildskärmar och snyggt ljus. Och guldkonfetti, och Mathias Färm såklart, I can haz?
Efter spelningen velade vi mest runt, det var ju det här med att det inte finns några roliga uteställen i Örebro. Sist var jag och Sofia på Backstage, och det var helt dött. Så det blev att vi käkade på något kebabhak istället tillslut och sen drog vi hemåt. Sebbe dränkte oss innan vi kom tillbaks till vandrarhemmet. Men det gjorde inte så mycket, för det blev varmt och mysigt när jag och Sofia sov i samma nittiosäng. Fast Henke hade bäddat så fint åt mig i en överslaf. Sov hur gott som helst i Sofias säng istället, som vanligt, ändå var vi zombies vid frukosten. Tåget gick 11 och vi roade oss med att spela finns i sjön. Och så spådde vi varandra, jag ska gifta mig med George och Sofia med Adam. Vi är så mogna. Sjukt bra resa med mina favoriter. West Coast Riot nu, tack. Pretty please? Det kommer bli helt underbart, massa bra folk, massa bra band och förhoppningsvis sommarväder.
"i have a thing for ferry boats."
Isak: Vet du?
Jag: Nä, vadå?
Isak: Jag är din lilla gris.
Jag: ... gris?
Isak: Ja, som Emils grisekno. Fast jag är din gris.
Efter jobbet i går åkte jag till Lindholmen och Christian igen. Jag sover verkligen mer borta än hemma, och det är mysigt. Jag kan nästan inte sova i min egen säng längre. Vi åkte färja och bakade. Jag har fjärilar i magen, and a thing for ferry boats. Och så älskar jag den här utsikten på natten.
Jag: Nä, vadå?
Isak: Jag är din lilla gris.
Jag: ... gris?
Isak: Ja, som Emils grisekno. Fast jag är din gris.
Efter jobbet i går åkte jag till Lindholmen och Christian igen. Jag sover verkligen mer borta än hemma, och det är mysigt. Jag kan nästan inte sova i min egen säng längre. Vi åkte färja och bakade. Jag har fjärilar i magen, and a thing for ferry boats. Och så älskar jag den här utsikten på natten.
I dag har jag betalat räkningar, försökt plugga och tvättat. Och haft lite ångest över om jag ska söka något till hösten, kanske borde ta några mindre kurser bara för att det är soft med studentkort? Vet verkligen inte vad jag skulle kunna tänka mig för program annars. Nu har jag lust att krypa ner under täcket och lyssna på Thrice Vol II - III. Varför visste jag inte om att de släpps om fyra dagar? Och varför fick jag reda på att Alkaline Trio kommer till Give It A Name alldeles nyligen? Jag har verkligen varit helt insöad det senaste, fast på ett bra sätt. Men nu ska jag peppa lite inför Pennybridge. Mr Clean på hög volym och hoppa lite i sängen fixar det. I morgon kommer bli helt awesome.
portsmouth
Wedgewood Rooms, 3 april 2008
Paparazzi for the win.
Andra dagen i Brighton vaknade vi av att det var soligt någon timme innan mobilen ringde. Somnade om en stund innan vi gick ner och åt frukost. Kalla pangkakor, som inte var någon hit, och toast blev det. Packade ihop allt för utcheckning och promenerade runt längs strandpromenaden. Gick ut på piren och myste i värmen, måste ha varit 16-17 grader. Tillslut lyckades vi slita oss för att ta tåget till Portsmouth. Brittiska sydkusten är verkligen quite something. Det var underbart att få vila, ett skavsår hade gjort ett stort hål i min häl så det var välbehövligt, och bara titta på alla små kuststäder.
Paparazzi for the win.
Framme i Portsmouth bestämde vi oss för att gå till Box Office direkt eftersom vi var lite nojiga över våra biljetter. Men man var tvungen att hämta de i dörren innan spelningen. När vi skulle gå ut slet Spencer från Attack in Black upp dörren. Jag tänkte precis viska "Varför träffar vi bara på förbandet och inte Dallas ..." men hann inte. För där utanför stod en helblå Mr. Dallas Green i världens sötaste kofta. Jag tror inte vi lyckades se så coola och oberörda ut som vi ville. Fick hjärtat i halsgropen och ville fjortisskrika. Som tur var stod han på andra sidan gatan med ryggen mot. Vi lyckades sansa oss och bestämde oss för att dra till hotellet, vi var för fega för att gå fram och hälsa när hela gänget stod utanför lokalen. De måste ha fnissat åt oss. Tänk vad Dallas gör med flickor som oss, jag gick nästan in i en lyktstolpe, eller inte så nästan, och Sofia tappade vår matkasse. Som Dallas sjunger: "So why does it always seem that every time I turn around somebody falls in love with me."
The Beaufort Hotel var väldigt brittiskt med stormönstrade gardiner och blommor överallt, och ett väldigt skabbigt överkast. Fast vi spenderade inte så mycket tid där. Slängde i oss en macka, vi lever alltid på mackor i England, och fixade till oss innan vi drog iväg till spelstället igen. Minst sagt fnissiga, har nog aldrig skrattat så mycket sammanlagt under tre dagar. I kön var vi nervösa eftersom vi hade fel papper. Killen i dörren såg förvirrad ut, men sen kom han på något "Ah ... is this you?" och så visade han upp ett kuvert med Sofias namn på. VIP treatment, I tell you. De ville hjälpa små stackars förvirrade svenskor. Efter det frågade alla om vi verkligen var från Sverige. Bara för att vi är så mycket coolare, liksom.
Wedgewood Rooms var inte som vi trodde. Anledningen att vi bestämde oss för att se Dallas i Portsmouth också var att det var ståplats, trodde vi. Men de röda stolarna stod vackert uppradade den kvällen också. Men så här i efterhand var det nog bäst så, tredje raden precis framför Dallas var helt perfekt. Attack in Black var lika grymma som kvällen innan, och efteråt köpte vi skivan. Men det var Dallas jag satt och väntade på. Efter Brighton kändes det fortfarande inte som att jag hade sett honom, det var över så fort och jag lyckades aldrig smälta det.
City and Colour, två kvällar i rad. Vad ska jag skriva? Jag förstår det fortfarande inte, det är som en dröm. Men andra spelningen går inte att jämföra med första, den var så mycket bättre. Mycket hängde på publiken, som att alla verkligen sjöng med i Boiled Frogs till exempel. Det var bättre stämning och mer röj helt enkelt. Och det smittade av sig på Dallas som skämtade om Boyzone och allt möjligt. Han hade legat och tittat på Boyzone-videos hela förmiddagen (hur sött är inte det?) och kunde bara konstatera hur värdelösa de är. "I mean, their hit songs ... they're not even hits! You like Boyzone? There's the door ..." Och så pratade han om hur han vill bli gammal och färga håret grått, inte helgrått utan "More the look of, wow, you have a lot of grey hair!". Den mannen är helt underbar. Den kvällen försökte jag inte ens låta bli att lipa, det var omöjligt, Against the Grain är bland det finaste jag hört. Ska lägga upp videon jag filmade snart.
Men, det är timmen efter själv spelningen jag aldrig kommer glömma. Jag och Sofia var bland de sista ut från Wedgewood, eftersom vi inte ville slita oss från stunden. Och så köpte vi en t-shirt och en skiva. Spencer och Daniel från Attack in Black kom ut nästan samtidigt som oss. Vi pratade lite om Sverige och vilket krångligt namn jag har. Spencer uttalade det rätt första gången, men sedan gick något slint. "Letters ... they confuse me! Oh, and numbers too." Och vilka söta autografer grabbarna skrev. Vi hängde kvar med de en stund i hopp om att Dallas skulle komma, och det gjorde han. I sin röda, ruskigt fula, mössa. Men oj, så söt han är. Vi berättade att vi kommit hela vägen från Sverige för att se honom och gissa om han blev förvånad och glad. Han såg nästan lite lipfärdig ut trots världens största flin.
Dallas: "I mean ... wow! How did you get here?"
Sofia: "We swam ..."
Dallas: ?
Jag: "You know ... across the ocean?"
Vi gör simtag med armarna.
Dallas: "Don't make fun of me!"
En mupp och Dallas Green, och två glada muppar.
Vi har träffat honom två gånger innan, men den här gången var det annorlunda. Nu pratade vi verkligen med honom, inte bara som fans och inte "stalkeraktigt". Han var hur charmig som helst. Och förhoppningsvis kommer han tillbaks i slutet av året, han ville komma tillbaks till Sverige och kom ihåg Göteborgsspelningen som en av de bästa. Och så kramas han jättemysigt, gissa om man var på väg att pipa till när han riktigt masserade ryggen. Dallas introducerade oss för alla som gick förbi "Do you know these girls? They're from Sweden!" han var galet stolt. Sedan lämnade han oss med basisten från Attack in Black, som såg kåt och läskig ut. Tror aldrig han hade sett boobies innan, prata kunde han inte heller. När Dallas kom tillbaks var han sugen på chips, men räddade oss ur situationen. När han skulle säga hejdå till oss blev han lite förvirrad, mannen är inte så bra på geografi. "Drive safe, uh ... no. Walk ... be safe!" Det sjukaste är att han nämnde "cute Swedish girls" på spelningen i Nottingham. Åh.
Jag och Sofia fnittrade hela vägen hem, och kramade om våra signerade Sometimes- booklets. Men vi ser honom igen när han kommer tillbaks, sådetså. Då får han gärna ta med sig de andra grabbarna från Alexis.
The Beaufort Hotel var väldigt brittiskt med stormönstrade gardiner och blommor överallt, och ett väldigt skabbigt överkast. Fast vi spenderade inte så mycket tid där. Slängde i oss en macka, vi lever alltid på mackor i England, och fixade till oss innan vi drog iväg till spelstället igen. Minst sagt fnissiga, har nog aldrig skrattat så mycket sammanlagt under tre dagar. I kön var vi nervösa eftersom vi hade fel papper. Killen i dörren såg förvirrad ut, men sen kom han på något "Ah ... is this you?" och så visade han upp ett kuvert med Sofias namn på. VIP treatment, I tell you. De ville hjälpa små stackars förvirrade svenskor. Efter det frågade alla om vi verkligen var från Sverige. Bara för att vi är så mycket coolare, liksom.
Wedgewood Rooms var inte som vi trodde. Anledningen att vi bestämde oss för att se Dallas i Portsmouth också var att det var ståplats, trodde vi. Men de röda stolarna stod vackert uppradade den kvällen också. Men så här i efterhand var det nog bäst så, tredje raden precis framför Dallas var helt perfekt. Attack in Black var lika grymma som kvällen innan, och efteråt köpte vi skivan. Men det var Dallas jag satt och väntade på. Efter Brighton kändes det fortfarande inte som att jag hade sett honom, det var över så fort och jag lyckades aldrig smälta det.
City and Colour, två kvällar i rad. Vad ska jag skriva? Jag förstår det fortfarande inte, det är som en dröm. Men andra spelningen går inte att jämföra med första, den var så mycket bättre. Mycket hängde på publiken, som att alla verkligen sjöng med i Boiled Frogs till exempel. Det var bättre stämning och mer röj helt enkelt. Och det smittade av sig på Dallas som skämtade om Boyzone och allt möjligt. Han hade legat och tittat på Boyzone-videos hela förmiddagen (hur sött är inte det?) och kunde bara konstatera hur värdelösa de är. "I mean, their hit songs ... they're not even hits! You like Boyzone? There's the door ..." Och så pratade han om hur han vill bli gammal och färga håret grått, inte helgrått utan "More the look of, wow, you have a lot of grey hair!". Den mannen är helt underbar. Den kvällen försökte jag inte ens låta bli att lipa, det var omöjligt, Against the Grain är bland det finaste jag hört. Ska lägga upp videon jag filmade snart.
Men, det är timmen efter själv spelningen jag aldrig kommer glömma. Jag och Sofia var bland de sista ut från Wedgewood, eftersom vi inte ville slita oss från stunden. Och så köpte vi en t-shirt och en skiva. Spencer och Daniel från Attack in Black kom ut nästan samtidigt som oss. Vi pratade lite om Sverige och vilket krångligt namn jag har. Spencer uttalade det rätt första gången, men sedan gick något slint. "Letters ... they confuse me! Oh, and numbers too." Och vilka söta autografer grabbarna skrev. Vi hängde kvar med de en stund i hopp om att Dallas skulle komma, och det gjorde han. I sin röda, ruskigt fula, mössa. Men oj, så söt han är. Vi berättade att vi kommit hela vägen från Sverige för att se honom och gissa om han blev förvånad och glad. Han såg nästan lite lipfärdig ut trots världens största flin.
Dallas: "I mean ... wow! How did you get here?"
Sofia: "We swam ..."
Dallas: ?
Jag: "You know ... across the ocean?"
Vi gör simtag med armarna.
Dallas: "Don't make fun of me!"
En mupp och Dallas Green, och två glada muppar.
Vi har träffat honom två gånger innan, men den här gången var det annorlunda. Nu pratade vi verkligen med honom, inte bara som fans och inte "stalkeraktigt". Han var hur charmig som helst. Och förhoppningsvis kommer han tillbaks i slutet av året, han ville komma tillbaks till Sverige och kom ihåg Göteborgsspelningen som en av de bästa. Och så kramas han jättemysigt, gissa om man var på väg att pipa till när han riktigt masserade ryggen. Dallas introducerade oss för alla som gick förbi "Do you know these girls? They're from Sweden!" han var galet stolt. Sedan lämnade han oss med basisten från Attack in Black, som såg kåt och läskig ut. Tror aldrig han hade sett boobies innan, prata kunde han inte heller. När Dallas kom tillbaks var han sugen på chips, men räddade oss ur situationen. När han skulle säga hejdå till oss blev han lite förvirrad, mannen är inte så bra på geografi. "Drive safe, uh ... no. Walk ... be safe!" Det sjukaste är att han nämnde "cute Swedish girls" på spelningen i Nottingham. Åh.
Jag och Sofia fnittrade hela vägen hem, och kramade om våra signerade Sometimes- booklets. Men vi ser honom igen när han kommer tillbaks, sådetså. Då får han gärna ta med sig de andra grabbarna från Alexis.
i'm dancing, i'm overjoyed
Jag är så jäkla glad, jag bara går runt och ler för mig själv. Känner mig vuxen och tråkig som trivs med vardagen, men så är det. Jag älskar mina jobb. Gårdagen var perfekt. Först lekte jag med grabbarna på jobbet, spelade handboll i solen och pussade bort skrubbsår tills det blev mörkt. Efter det åkte jag hem till Christian. Eftersom jag inte hade något jobb att åka till i morse hämtade jag ut min Millencolin-biljett. Pepp! Och körsbärsträden håller på att slå ut på Järntorget, lovely. Vet inte varför jag gjorde bilderna så deppiga, min emosida känner sig nog lite bortglömd.
Lyssnar på Attack in Black nu, och skivan blir bättre för varje gång. Såg precis att det är Dan som målat Dallas på skivomslaget till Bring Me Your Love, de är bästisar. Så sött.
brighton
Komedia, 2 april 2008
Brighton. Det märks att man börjar bli van med att åka till London nu, Stansted Airport är ungefär lika spännande som Nisse Terminalen. Därför såg vi till att komma till Brighton så fort som möjligt. Tågresan var mysig och allt gick hur smidigt som helst. När vi väl kom fram tappade man andan. Jag och Sofia kramade nästan sönder varandras händer och skrek små glädetjut. Ju närmre havet man kom desto finare blev det. Att det var mulet första dagen gjorde inget, det var verkligen sådär magiskt fint som jag trott ändå. Den salta vinden, fåglarna och de båda pirerna.
Vi promenerade längs stranden mellan pirerna och var helt fascinerade, jag skulle inte bli förvånad om vi gick runt med öppna munnar och ögon stora som tefat. Men jag ska inte försöka förklara hur fint det var mer, för det går verkligen inte. Vi blev kära i platsen helt enkelt, hela sydkusten faktiskt. Innan spelningen hängde vi på hotellrummet, skrattade tills jag fick kramp på golvet och fixade till oss. What we do best.
Sofias bild.
Komedia var ett rätt udda spelställe, bottenplan bestod av ett café. Alla satt och fikade innan spelningen, emokids blandat med lite mer hardcore Alexis-fans, och några tog en öl eller fem. Kändes lite konstigt att ladda inför en spelning så, jag är van med enorma köer och trängsel. Vi trodde att det var bestämda placeringar när vi väl kom in, men det visade sig vara fritt. Vi fick bra platser långt fram precis vid Dallas mikrofon.
Förbandet Attack in Black var ruskigt bra, grymt musikaliska och sångaren, Daniel, hade en underbar röst. Plus att han var söt och blyg. Tyvärr låter de inte lika bra på skiva, men de var verkligen helt outstanding live. Och det är väl ändå det som räknas.
City and Colour. Jag fattade inte vad som hände först när Dallas kom ut. Han bara smög ut på scenen utan ett ord och plinkade lite på sin gitarr innan han gick igen. Det kändes lite som en synvilla och jag fick hjärtsnörp. Men sen kom han ut igen och började direkt på Forgive Me. Det var konstigt att sitta ner under spelningen, som att alla känslor inte riktigt kom ut. Jag satt där och lipade och sjöng med lite om vartannat. Lite i smyg, man ville ju inte verka helt crazy när alla andra var så lugna när självaste gud stod framme på scenen. Men Dallas ville ha det så, han sa att man lyssnar bättre då "... and it's comfy!" Det enda tråkiga med Brighton var publiken, lite lame. Annars var det helt underbart, Dallas sjunger om möjligt ännu bättre live och han ger en rysningar längs hela ryggraden. Men att han var så rolig visste jag inte, han skämtade om det mesta och fick hela publiken att vika sig. Som när han sa "... and I was like, take THAT!" och sedan började sjunga på en Take That låt. Och han var lika söt som vanligt, fast Sofia tyckte att han blivit lite tjock och jag tycker de nya brillorna ser ut som pedofilglasögon. Det är vad jag kallar äkta kärlek.
Efter spelningen visade sig öleffekten hos britterna, det var knappt man förstod vad de sa. En snubbe ville bjuda oss på en drink och en annan kunde inte slita blicken från mina bröst. Och så fick jag visitkort av den här skumma typen som satt framför oss, gissa vart blicken vilade. No, thanks. Vi drog oss mot piren igen istället. Den var upplyst, men vi hade rätt dålig timing för precis när vi kom fram släcktes den. Så vi strosade tillbaks till Kings Hotel och sjöng på Dallas låtar. Och skrattade i någon timme innan vi kom i säng, det var då den hysteriska delen av resan började.
PS: Skriver mer om de andra dagarna senare, to be continued ...
Brighton. Det märks att man börjar bli van med att åka till London nu, Stansted Airport är ungefär lika spännande som Nisse Terminalen. Därför såg vi till att komma till Brighton så fort som möjligt. Tågresan var mysig och allt gick hur smidigt som helst. När vi väl kom fram tappade man andan. Jag och Sofia kramade nästan sönder varandras händer och skrek små glädetjut. Ju närmre havet man kom desto finare blev det. Att det var mulet första dagen gjorde inget, det var verkligen sådär magiskt fint som jag trott ändå. Den salta vinden, fåglarna och de båda pirerna.
Sofias bild.
Förbandet Attack in Black var ruskigt bra, grymt musikaliska och sångaren, Daniel, hade en underbar röst. Plus att han var söt och blyg. Tyvärr låter de inte lika bra på skiva, men de var verkligen helt outstanding live. Och det är väl ändå det som räknas.
City and Colour. Jag fattade inte vad som hände först när Dallas kom ut. Han bara smög ut på scenen utan ett ord och plinkade lite på sin gitarr innan han gick igen. Det kändes lite som en synvilla och jag fick hjärtsnörp. Men sen kom han ut igen och började direkt på Forgive Me. Det var konstigt att sitta ner under spelningen, som att alla känslor inte riktigt kom ut. Jag satt där och lipade och sjöng med lite om vartannat. Lite i smyg, man ville ju inte verka helt crazy när alla andra var så lugna när självaste gud stod framme på scenen. Men Dallas ville ha det så, han sa att man lyssnar bättre då "... and it's comfy!" Det enda tråkiga med Brighton var publiken, lite lame. Annars var det helt underbart, Dallas sjunger om möjligt ännu bättre live och han ger en rysningar längs hela ryggraden. Men att han var så rolig visste jag inte, han skämtade om det mesta och fick hela publiken att vika sig. Som när han sa "... and I was like, take THAT!" och sedan började sjunga på en Take That låt. Och han var lika söt som vanligt, fast Sofia tyckte att han blivit lite tjock och jag tycker de nya brillorna ser ut som pedofilglasögon. Det är vad jag kallar äkta kärlek.
Efter spelningen visade sig öleffekten hos britterna, det var knappt man förstod vad de sa. En snubbe ville bjuda oss på en drink och en annan kunde inte slita blicken från mina bröst. Och så fick jag visitkort av den här skumma typen som satt framför oss, gissa vart blicken vilade. No, thanks. Vi drog oss mot piren igen istället. Den var upplyst, men vi hade rätt dålig timing för precis när vi kom fram släcktes den. Så vi strosade tillbaks till Kings Hotel och sjöng på Dallas låtar. Och skrattade i någon timme innan vi kom i säng, det var då den hysteriska delen av resan började.
PS: Skriver mer om de andra dagarna senare, to be continued ...
back to reality
Jag är helt slut, tror aldrig jag har varit så här trött. Men det är inte konstigt, fredag natt spenderades utan sömn på en flygplats. Och nu har jag jobbat 24 timmar utan att sova igen, egentligen borde jag sova nu men ... det blev inte så. Hela kroppen värker, jag tror inte jag var en speciellt bra assistent i går. Var så klen efter England att jag knappt orkade lyfta eller dra alls. Men det gick ändå. Jag myste med Maja också, hon är galet söt. Jag fick inte göra något i fred för henne, men jag klagade inte. Kul att hänga med Björn också.
Ska skriva om England snart, det har varit bland de bästa dagarna i mitt liv. Jag är bara så lycklig just nu, och även om jag landat här hemma ordentligt är jag ändå löjligt glad. I morgon ska jag jobba hos småkidsen och efter det åker jag hem till sötaste killen. Nu blir det käk och sen ska det planeras inför helgen, Örebro och Millencolin med mina dudes. Life is good!
ett litet ps
Klockan är snart tolv och jag har inte packat klart, surprise! Tur att jag är en Tles som inte behöver så mycket sömn. Jag lever på tuggummi och Dallas musik istället, minst lika bra. Ska gå upp om sju timmar ungefär så ska slänga ner resten av grejerna i ryggsäcken nu, skulle bara skriva en liten hälsning här.
Psst Henke: vi löser Millen så fort vi kommit hem från England. Tåg och boende och sen blir det världens bästa helg i Örebro, sådetså! Glöm inte köpa biljett bara, annars biter jag dig.
Och så kommer jag sakna någon som är så här söt. Ha det fint allihop, vi är hemma lördag förmiddag (Bokis vi ska försöka ta med Dallasen hem till dig som present.) Sen jobbar jag 24 timmar på söndagen. Puss
Psst Henke: vi löser Millen så fort vi kommit hem från England. Tåg och boende och sen blir det världens bästa helg i Örebro, sådetså! Glöm inte köpa biljett bara, annars biter jag dig.
Och så kommer jag sakna någon som är så här söt. Ha det fint allihop, vi är hemma lördag förmiddag (Bokis vi ska försöka ta med Dallasen hem till dig som present.) Sen jobbar jag 24 timmar på söndagen. Puss
and so i'm back ...
Har haft en helt underbar helg hos Christian, varit på Universeum och bara tagit det lugnt. Det behövde jag. Men jag glömde av Earth Hour som jag har gått och tänkt på ett tag. Får ha en egen när jag kommer hem från England istället, med bara levande ljus. Join me?
I går mådde jag illa och orkade inte ta tag i något alls. Förlåt. Jag och Sofia fick planerat lite och klagat över flygplansregler i alla fall. Jag har inte börjat packa än och kommer väl springa runt och ha panik någon gång i natt, men det är så det ska vara. Kommer bli så skönt när vi väl sitter på flyget, men nervöst. Hoppas alla tågresor kommer gå smidigt och att det inte krånglar med några biljetter. Först ska vi se Dallas 'the main man' Green i Brighton och sen i Portsmouth. Helt overkligt. Ska försöka få se lite av Brighton också, sitta och mysa på piren. Det blir vårjacka, 15 grader och sol. På fredagen kommer vi ha en shoppingdag i London. Om vi inte är så trötta att vi kryper fram längs Oxford Street, och den risken är väl rätt stor. Brukar bli så varje gång, men det är rätt charmigt.
I går mådde jag illa och orkade inte ta tag i något alls. Förlåt. Jag och Sofia fick planerat lite och klagat över flygplansregler i alla fall. Jag har inte börjat packa än och kommer väl springa runt och ha panik någon gång i natt, men det är så det ska vara. Kommer bli så skönt när vi väl sitter på flyget, men nervöst. Hoppas alla tågresor kommer gå smidigt och att det inte krånglar med några biljetter. Först ska vi se Dallas 'the main man' Green i Brighton och sen i Portsmouth. Helt overkligt. Ska försöka få se lite av Brighton också, sitta och mysa på piren. Det blir vårjacka, 15 grader och sol. På fredagen kommer vi ha en shoppingdag i London. Om vi inte är så trötta att vi kryper fram längs Oxford Street, och den risken är väl rätt stor. Brukar bli så varje gång, men det är rätt charmigt.
