underøath


Okej, det var tredje gången gillt på Trädgårn' i går. Det första jag tänker nu är "Va? Har jag sett Underoath tre gånger?" Men så är det, två gånger i London och så i går då. Fast jag har inga klara minnen från nån av spelningarna, det beror väl mest på att jag har varit så fokuserad på att överleva. På Give It A Name '06 (shit, jag känner mig gammal) var jag nära att hälsa på asfalten men en av två sjukt långa killar bakom mig räddade mig. Så det är min nya taktik, att alltid ha långa dudes bakom en. Trodde inte svensk publik skulle vara lika galen, men nästan faktiskt.

På vägen hem spårade jag och Sofia. Candy Shop, sooo seductive och hoe downs? Nu längtar jag som en galning efter Alexis, fattar inte hur litet det kommer vara. Och jag kommer inte ha någon röst i en vecka efter. Har lyssnat på Young Cardinals säkert 100 gånger nu och tror nya skivan kommer bli grym.

för fyra år sedan ...

lipade jag utanför Wembley Arena i London just nu. Jag hade sett blink-182 live, och det var en av de mest perfekta dagarna i mitt liv. Det var både glädje och sorg. Och en så mäktig upplevelse. Har skrivit om det tidigare, men har en massa mer saker att berätta när jag får tid. Jag kommer aldrig glömma den dagen. Har så många minnen därifrån, men en del stannar mellan mig och Sofia.

I dag har vi varit ute i Frölunda och shoppat julklappar. Jag fick strykt lite på listan i alla fall. Vi köpte två stycken som vi bytte direkt, en bok med 1000 tatueringar i. I like, Demon here we come! Och så har jag fotat Sofia inför slutuppgiften i Digital bildbehandlig. Det tar sig, bara en bild kvar nu.

gigs and tours

Vet inte om nån har lagt märke till det, men jag har fixat lite kategorier här. Mest för att jag själv aldrig hittar nåt om jag letar. Så jag pimpade till det lite med bilder och så. På gigs and tours ligger alla spelningar jag har skrivit om, gillar att vara nostalgisk och drömma mig tillbaks. Så där brukar jag sitta och dregla. Om jag orkar någon gång ska jag uppdatera med äldre spelningar, glömmer ju bort alla jag har varit på annars. Använder inte LiveJournal längre, och har blivit kass på att bilddagboka. Så då måste jag ju ha det här. 

På tal om spelningar, blink-182 pratar med varandra igen! Läste det alldeles nyss på Marks blogg. Han publicerade inlägget på dagen fem år senare sen släppet av blink-182 skivan. Och jag kunde inte låta bli att bli alldeles lipig och sentimental. Kommer ju alltid vara ett litet blink kid innerst inne. Vet inte om man vågar hoppas på en reunion, men det känns bra att veta att de har träffats. Efter flygkraschen och allt. Och att de börjar bli vänner igen. Jag menar, fyra år utan att ha pratat med varandra. Det är helt sjukt. Jag känner mig gammal. Tänk att det var så längesen jag och Sofia såg blink live. Åh, älskade blink. Och rest in peace lil' Chris, kommer aldrig glömma hur han sprang ut och viftade med blinkflaggan på Wembley Arena.

Funeral For A Friend

Brew House, 13 november 2008

Spelningen på Brew House var mycket bättre än den i Stockholm. Mindre lokal (läs: fick inte plats med lika många emokids), och billigare i baren. Okej, inte bara därför. Det var mer drag på FFAF helt enkelt. Märktes att de hade roligt och ville vara där, speciellt Mr. Davies. Han var fullglad och skämtade hela tiden. Förra turnén mådde han ju dåligt och ville vara hemma istället, blir såklart inte lika roliga spelningar då. Och så var det bättre setlist, även om jag gärna hade hört fler låtar från förra skivan. Men jag var helt klart nöjd.


Jag och Sofia kände oss rätt gamla, även om vår mentala ålder är låg. Därför drog vi till baren direkt, där vi fick i oss rätt många cider. Precis innan Funeral skulle gå på scen såg vi att de hade Jäger. Vi hade nästan inga cash kvar, och de tog inte kort. Men killarna i baren fyllde upp så det rann över ändå. Det skulle de nog inte ha gjort. Har en känsla av att jag var en jobbig jävel. Men roligt hade vi. Vinglade runt och fnissade. Tror det var några skäggiga dudes från Alexisspelningen där, de tog kort på oss i alla fall. Eller rättare sagt, tog kort på mig med och en skäggig dude i smyg. Och sen på mig och Sofia. Ah, vad snygg man måste ha varit. Hazy eyes.

Union Square var väldigt bland, så hörde inte så mycket av det. För mesigt. Cancer Bats däremot var det mer drag i, I like. Fast våra andra "Canadian fucking darlings" var ju inte där. Jag har sån Alexisabstinens att det är helt sjukt. Cancer Bats har ju varit förband båda gångerna, så jag hoppades lite i smyg att de skulle gå på scen.

Men FFAF var ju inte helt fel heller. Jag och Sofia var pepp som bara den. Och setlisten som sagt: History, Escape Artists Never Die, Streetcar, Roses For The Dead, Juneau etc.

"You're all singing along reallyreally well, so why not? This is a song called History!" snacka om att jag och Sofia blev galna, hade väntat på den hela tiden. Speciellt Sofia som stod och viskade "History" varannan låt. Into Oblivion uppskattades också. Vi dansade och sjöng hela spelningen, good time. Och skrattade åt Matt som verkade hoppas att Timbaland skulle vara där.

Nu peppar jag Millencolin. Då kommer Henke vara där också. Och Fraz och Sebbe. Jag är sugen på shot race, men känns sådär att jag har salstenta två dagar efter. Men it's on. Kommer bli grymt.

PS: har nog aldrig lyckats ta så suddiga och fula bilder under en spelning, så tänker inte ens försöka göra något fint med dem. Här finns lite fina videos i alla fall, som jag inte har filmat. Däremot ser jag mig själv, uh.

millencolin i malmö

Malmöfestivalen, 21 augusti 2008

Det var ju ett tag sen, och jag skjuter alltid upp saker. Plus att bloggen har muppat, men nu är den som den ska igen. Måste ju skriva om Millencolin i Malmö med Sofia och Henke. Sjätte gången gillt. Millengänget får aldrig nog, sjunde gången blir 16:e december, and I can't wait! 

Resan började bra, jag fnissade hela vägen ner på tåget. Till dem andras förtjusning? När jag väl börjar kan jag inte sluta. När vi kom fram träffade vi söta Tinna på stationen. Åkte hem till henne och dumpade vår packning. Och efter det gjorde vi Malmö. Vilket innebar att vi sprang fram och tillbaks. Och letade efter Systemet. Vi tog hjälp av den fantastiska tjänsten 118 100. Skicka vilken fråga som helst i ett sms och du får svar. Sofia var smart nog att fråga hur mycket det kostade, efter det skickade vi inga fler sms. Men vi fick en hel del roliga svar. Som att det var Bobby, the doggy, som bajsat utanför Systemet. Och att Henke ser ut som en ung Pierce Brosnan. Innan spelningen hann vi göra slut på 90 spänn var, på en parkbänk med cider i handen. Minst sagt roligt tidsfördriv.


Flogging Molly var lika bra som vanligt. Det var drag på de irländska pysslingarna, som drack öl till frukost vid sjutiden. Det är helt omöjligt att stå still när de spelar. Devil's Dancefloor! Och det var om möjligt ännu mer röj under Millencolin. Vi stod såklart längst fram, till vänster. Framför en viss Mr Färm, vilket var rätt underhållande. Malmöpubliken var bra, fast jag vill ha ett riktigt gig där det bara är Millenfans. Grym spelning i alla fall, även om vissa fulla typer gjorde upplevelsen lite nasty. Jag var nöjd och glad när vi gick därifrån i alla fall. Efter en massa fniss från mitt och Sofias håll, som sov i samma säng såklart, lyckades alla somna hos Tinna. Tack igen för att du stod ut med oss! 


Dagen efter hängde vi med Tinna i stan och käkade på Subway, där en helt ny konstform föddes, fram tills vårt tåg skulle gå. Bra resa, minst sagt. Fint väder, bra festival och mina godingar! Och jag älskar Malmö och skånska, believe it or not! 

west coast riot

Frihamnen, 26 juni 2008


Dagen började inte så bra, när jag egentligen skulle åka in till Frihamnspiren låg jag hemma och spydde. Och ville mest börja lipa. Men jag repade mig. Hann höra det mesta av Lagwagon, även om jag såg början när jag gick över bron. Kom fram en väldigt överförfriskad kille och gav mig en puss med anledningen "Jag fyller 25 i dag, wöwö!" Tack, den ville jag inte ha. En annan skäggig man kom fram och frågade "Är du fightclub på helgon? Heej!" Shit vad skumma typer det finns, aldrig snackat med honom. Men sen var de flesta rejält dragna. Hittade Sofia och Henke efter ett tag i alla fall, eller tvärtom, och då var allt som det skulle igen. De är så goa att jag vill äta upp dem, nom!

Flogging Molly fick marken att gunga, precis som det ska vara. Devil's Dance Floor liksom. Lika bra som på Eriksberg, men den här gången höll vi oss lite längre bak.

Det var coolt att höra Punk Rock Song, första låten jag hörde med Bad Religion, live. Och det var riktigt bra. Även om ljudet studsade lite skumt, men så var det för alla band. Helt galet vad  länge de har spelat, och att det fortfarande är grymt. Synd att det var så längesen jag hade en Bad Religion-period bara. Typ 04-05, samma med NOFX. Men jag kom ihåg rätt många låtar ändå. Ledgendary.

Men vi peppade mest Millencolin, och det kan ju verka rätt stört med tanke på hur många stora band (som jag trott att jag aldrig skulle få se live) som spelade. Men vi är ju Millengänget. Femte gången gillt fo 'sho'! Jag kommer aldrig tröttna. Och Färm blir ju hetare för varje år som går, I can haz? Bra spelning, och helt okej allsång. Inte i klass med Örebro, men jag, Sofia och Henke skuttade och skrek med längst fram.

NOFX avslutade kvällen, och det var helt sjukt roligt. Fat Mikes mellansnack är inte att leka med. Sen var han hyfsat full också, eller hydrated som han kallade det själv. Vet inte ens vad jag ska skriva, skulle kunna citera allt han sa. Men Fuck the Bridge var en favorit, gjorde en låt till 'the cheap bastards' som stod och lyssnade på bron. Han drev med allt och alla, som tjejen med NOFX skrivet på brösten. Skön allsång i Don't Call Me White, och jag blev överlycklig när Franco kom. Jag var nöjd helt enkelt. Men kunde inte låta bli att sakna blink, med tanke på mellansnack.

Efter NOFX hittade vi Tinna och hennes brorsa, världens sötaste skåningar, och traskade över bron på väg hem. Det var en fin dag, synd att jag inte var piggare bara. Kände runt tio pers som var där men träffade bara på tre. Jag var nog inte så social och rolig ändå, glad att jag orkade åka in överhuvudtaget, och när jag lyssnade på banden släppte det. 

I dag har jag varit trött tjej, sov inte mycket i natt. Och i går kunde jag nästan inte äta eller dricka alls. Men har haft mysbyxor hela dagen så nu börjar jag repa mig helt. Blir sängen nu, och i morgon är det 24 timmar jobb.

they've actually gotten worse live

West Coast Riot i morgon och peppen är inte på topp, än. Kanske för att jag bara går runt och fryser och är förkyld. Men om det inte regnar för mycket kommer det bli grymt. Ser faktiskt mest fram emot Millencolin, det blir femte gången live tror jag. Längtar efter att få dansa runt med Sofia och Henke igen. NOFX blir coolt också, Fat Mike liksom. Flogging Molly kommer bli dans som bara den. Och Bad Religion, epic! Okej, jag blir pepp bara av att skriva det här. Men skulle vilja ta mig ett snack med schemaläggaren. Hade tänkt spana in Sista Sekunden, men det är samtidigt som Comeback Kid, och The Used samtidigt som NOFX? Men då slipper jag Bert i alla fall, han ser så läskig ut. Blir fint skånebesök också, Tinna och hennes bror kommer hit. Awesome.

17:15 - 18:15 Lagwagon
18:30 - 19:30 Flogging Molly
19:40 - 20:40 Bad Religion
20:45 - 21:45 Millencolin
21:55 - 23:00 NOFX

När är det tänkt att man ska hinna andas och hänga i öltältet?

what makes a man?



Nu har jag äntligen lyckats ladda upp alla videos från Brigton och Portsmouth-spelningarna med Dallas. Den här, What Makes A Man, spelade jag in åt Bokis som jag vet skulle velat vara där med oss. Jag kan fortfarande inte titta på dem utan att börja lipa. Så jag låter bli just nu. Men det var helt underbart, så ni borde titta. Kan inte förstå hur man kan ha en sån röst. Out of this world.

Fler videos:
Hello I'm In Delaware
Body In A Box
Comin' Home
Against the Grain
Sometimes (I Wish)

I går var Sofia här, hon var jättesöt och hade med sig presenter till mig. Inslaget och allt! Massa saker som luktade gott, hon kan inte shoppa utan mig. Vi jobbade lite med vårt projekt. Sen bjöd jag på hembakade muffins, ville ju inte vara en sämre fru, och så tittade vi på Sex and the City. Girlylicious!

portsmouth och london

4-5 april 2008

Okej, nu kommer det sista från Englandsresan. Natten i Portsmouth blev väldigt kall, gissar på att hotellet saknade fungerande element helt. Jag och Sofia vaknade efter någon timme av att vi frös så vi skakade, trots att vi hade dubbelsäng. Fick ta på oss våra hoodies och dra upp luvorna. Då blev vi hyfsat varma, under filt, täcke och överkast. När vi vaknade strålade solen in, och gårdagen med Dallas kändes helt overklig. Jag mumlade något om att "katten, den ligger ner". Har ingen aning om vilken katt jag pratade om, men underhållande var det. Resten av resan hade jag väldiga problem med det svenska språket, till Sofias stora nöje.



Efter att vi hade duschat och stresspackat drog vi ut för att spana in Portsmouth, eller Southsea. Det första vi såg var en underbar liten damm, och en modellbåtsklubb. Hur sött är inte det? Och som vanligt var våren tidigare än i Sverige. Vi gick runt och nöjt av hur grönt och fint det var. Sen gick vi ner till strandpromenaden, som var lika fin som i Brighton med en egen liten pir. Jag älskar engelska sydkusten! Vi satte oss på stenstranden och bara log. Vi kunde inte sluta kommentera hur jävla underbart allt var. Och varmt var det, folk badade! Okej, ett gäng high school-grabbar, men ändå. Drack öl gjorde de också, klockan 11. När vi väl lyckades slita oss, efter någon timme eller så, bestämde vi oss för att gå mot tåget och köpa frukost. Tågresan gick snabbt, och vi hoppade av vid Waterloo i London.



Vi har varit i London fyra gånger innan, och aldrig sett Big Ben. Det är rätt bra jobbat. Vi har bara hängt ute i slummen. Men femte gången gillt! Vi såg Big Ben och London Eye redan från tåget, annars är det väl tveksamt om vi hade orkat letat upp det. Så från Waterloo traskade vi iväg för att kika på sevädheterna. Och jag måste erkänna, det var rätt coolt. Så vi knäppte massa bilder, och jag fick äntligen gå över en bro.

Efter det drog vi oss mot Oxford Street, som vi har gått upp och ner för en massa gånger. Den här gången hittade vi heaven on earth, i alla fall för två beauty junkies som mig och Sofia, Selfridges. Det fanns oändligt med smink, parfymer och gulliga förpackningar. Allt som luktar gott och är rosa är bra grejer. Fast man kände sig som en misfit. Slitna som få, och det kunde lika gärna stått backpacker i pannan på oss. Men där gick vi bland väskor för över £2000 pund. Tyvärr fanns inte det enda vi verkligen ville ha, från NARS. Så vi tröstade oss med lite Burt's Bees. Nästa gång vi åker ska vi ha med oss stora resväskor, så man slipper de löjliga flygplansreglerna. Då ska det shoppas vill jag lova!



Sen vet jag inte riktigt hur vi fördrev tiden, promenerade runt och åt på Subway som vanligt. Och sprang runt lite inne på HMV. Vid 21-tiden tog vi oss till Liverpool Street för att sätta oss på expressen till Stansted. Och då började nästan tio timmars väntan. Först hade vi väldigt roligt åt allt folk runt omkring, speciellt en kille som gick runt och gjorde söta grimarser för sig själv. Men sen la vi oss helt enkelt ner på stengolvet och väntade tills vi fick checka in. När det blev för kallt drack vi varm choklad och Sofia lyckades somna på ett bord. Efter det fick vi gå igenom säkerhetskontrollen och tröstshoppade i tax freen fram tills flyget gick.

Jag är så himla glad att det verkligen blev av och att allt var så spontant. Och att jag fick uppleva det tillsammans med Sofia. Vi har haft så fruktansvärt kul, vet inte när jag skrattade så mycket senast. Vi har svurit och haft väldigt låg och snuskig humor. Och vi har lipat. Nu saknar jag England, och kusten. Det har verkligen blivit som ett andra hem. Saknar till och med alla britter, och hur de kallar en darling, my love och gorgeous. Och Dallas ... Dallas! What a man. Och vilken röst. Man kan lipa för mindre. Nästa gång han kommer till Europa, då är jag och Sofia där. Our Canadian fucking darling! Puss. Jag älskar England, jag älskar Sofia, och jag älskar Dallas.

city and colour - against the grain



Dallas: "I mostly write songs about myself, in my bedroom, because ... you know. But this song, I wrote for everyone. So, if you had a bad day ... this song is for you."

Helt klart finaste låten live. Jag lipade och försökte att inte darra när jag spelade in. Blev sådär eftersom jag inte tittade på kameran. Men helt okej ändå. Jag kan inte titta på den nu utan att börja storgråta, eller snörvla ännu mer än vad jag redan gör. Är förkyld och har fått rätt hög feber. Saknar England och är allmänt ynklig. Många tycka-synd-om-sig-själv-poäng till mig. Titta på videon nu, och lyssna på texten. Den är helt underbar, jag är lite kär i den (obs: dagens underdrift).

Orkade inte skriva om sista dagen i England, men laddat upp massa bilder från Brighton i
min bilddagbok nu. Check it out. Nu ska jag krypa ner under täcket och lyssna på Thrice nya The Alchemy Index Vols. III-IV Air & Earth.

millencolin i pennybridge

Conventum, 12 april 2008

Helgen i Pennybridge var helt grym. Tåg upp med Henke och Sofia, och för en gångs skull gick det riktigt fort. Kanske för att Henkes säte gick sönder och vi fick glida i första klass, eller "åka grädde" som konduktören sa. Jag tror hon var från en annan planet, kollade inte våra biljetter och använde ordet "sällis". När vi kom fram gick vi och käkade på samma ställe som sist jag och Sofia var i Örebro, lika gott den här gången. Utelivet suger verkligen, men salladsbarer har de gott om. Fast alla vet nog vad jag föredrar ...


Bland det första vi såg på vandrarhemmet var en mamma i Millencolin-tisha, lovande. De har en del old school-fans alltså, men det är sött. Fanns rätt många andra fans på stället också, som spelade hög musik och hade rolig dialekt. Men vi stannade inte där så länge, utan såg till att vara på Conventum vid sju. Den här gången var det fullt med skate punkare istället för journalister. Vi hittade till baren direkt och stod och snackade skit och provade shottarna. Sen kom Fraz och Sebbe, som antagligen hade haft rätt mycket mer att dricka, men de är grymt roliga och hade såpbubblor. Vi hörde inget av förbanden, men när Millencolin körde igång blev det helt livsfarligt. Sofia tappade ena skon och jag kämpade för att behålla mina på. Lyckades göra en störtdykning ner för att knyta fast de igen. Sofia fick tyvärr vänta med att hitta sin tills spelningen var slut. Men det hindrade inte oss från att dansa runt som galningar och sjunga (läs: skrika) med i alla låtar. WE'RE NOT READY FOR DETOX! Grym spelning, men jag ville ha mer. Grymt snygg scen också, med massa storbildskärmar och snyggt ljus. Och guldkonfetti, och Mathias Färm såklart, I can haz?

Efter spelningen velade vi mest runt, det var ju det här med att det inte finns några roliga uteställen i Örebro. Sist var jag och Sofia på Backstage, och det var helt dött. Så det blev att vi käkade på något kebabhak istället tillslut och sen drog vi hemåt. Sebbe dränkte oss innan vi kom tillbaks till vandrarhemmet. Men det gjorde inte så mycket, för det blev varmt och mysigt när jag och Sofia sov i samma nittiosäng. Fast Henke hade bäddat så fint åt mig i en överslaf. Sov hur gott som helst i Sofias säng istället, som vanligt, ändå var vi zombies vid frukosten. Tåget gick 11 och vi roade oss med att spela finns i sjön. Och så spådde vi varandra, jag ska gifta mig med George och Sofia med Adam. Vi är så mogna. Sjukt bra resa med mina favoriter. West Coast Riot nu, tack. Pretty please? Det kommer bli helt underbart, massa bra folk, massa bra band och förhoppningsvis sommarväder.

portsmouth

Wedgewood Rooms, 3 april 2008 



Andra dagen i Brighton vaknade vi av att det var soligt någon timme innan mobilen ringde. Somnade om en stund innan vi gick ner och åt frukost. Kalla pangkakor, som inte var någon hit, och toast blev det. Packade ihop allt för utcheckning och promenerade runt längs strandpromenaden. Gick ut på piren och myste i värmen, måste ha varit 16-17 grader. Tillslut lyckades vi slita oss för att ta tåget till Portsmouth. Brittiska sydkusten är verkligen quite something. Det var underbart att få vila, ett skavsår hade gjort ett stort hål i min häl så det var välbehövligt, och bara titta på alla små kuststäder.


Paparazzi for the win.

Framme i Portsmouth bestämde vi oss för att gå till Box Office direkt eftersom vi var lite nojiga över våra biljetter. Men man var tvungen att hämta de i dörren innan spelningen. När vi skulle gå ut slet Spencer från Attack in Black upp dörren. Jag tänkte precis viska "Varför träffar vi bara på förbandet och inte Dallas ..." men hann inte. För där utanför stod en helblå Mr. Dallas Green i världens sötaste kofta. Jag tror inte vi lyckades se så coola och oberörda ut som vi ville. Fick hjärtat i halsgropen och ville fjortisskrika. Som tur var stod han på andra sidan gatan med ryggen mot. Vi lyckades sansa oss och bestämde oss för att dra till hotellet, vi var för fega för att gå fram och hälsa när hela gänget stod utanför lokalen. De måste ha fnissat åt oss. Tänk vad Dallas gör med flickor som oss, jag gick nästan in i en lyktstolpe, eller inte så nästan, och Sofia tappade vår matkasse. Som Dallas sjunger: "So why does it always seem that every time I turn around somebody falls in love with me."

The Beaufort Hotel var väldigt brittiskt med stormönstrade gardiner och blommor överallt, och ett väldigt skabbigt överkast. Fast vi spenderade inte så mycket tid där. Slängde i oss en macka, vi lever alltid på mackor i England, och fixade till oss innan vi drog iväg till spelstället igen. Minst sagt fnissiga, har nog aldrig skrattat så mycket sammanlagt under tre dagar. I kön var vi nervösa eftersom vi hade fel papper. Killen i dörren såg förvirrad ut, men sen kom han på något "Ah ... is this you?" och så visade han upp ett kuvert med Sofias namn på. VIP treatment, I tell you. De ville hjälpa små stackars förvirrade svenskor. Efter det frågade alla om vi verkligen var från Sverige. Bara för att vi är så mycket coolare, liksom.

Wedgewood Rooms var inte som vi trodde. Anledningen att vi bestämde oss för att se Dallas i Portsmouth också var att det var ståplats, trodde vi. Men de röda stolarna stod vackert uppradade den kvällen också. Men så här i efterhand var det nog bäst så, tredje raden precis framför Dallas var helt perfekt. Attack in Black var lika grymma som kvällen innan, och efteråt köpte vi skivan. Men det var Dallas jag satt och väntade på. Efter Brighton kändes det fortfarande inte som att jag hade sett honom, det var över så fort och jag lyckades aldrig smälta det.



City and Colour, två kvällar i rad. Vad ska jag skriva? Jag förstår det fortfarande inte, det är som en dröm. Men andra spelningen går inte att jämföra med första, den var så mycket bättre. Mycket hängde på publiken, som att alla verkligen sjöng med i
Boiled Frogs till exempel. Det var bättre stämning och mer röj helt enkelt. Och det smittade av sig på Dallas som skämtade om Boyzone och allt möjligt. Han hade legat och tittat på Boyzone-videos hela förmiddagen (hur sött är inte det?) och kunde bara konstatera hur värdelösa de är. "I mean, their hit songs ... they're not even hits! You like Boyzone? There's the door ..." Och så pratade han om hur han vill bli gammal och färga håret grått, inte helgrått utan "More the look of, wow, you have a lot of grey hair!". Den mannen är helt underbar. Den kvällen försökte jag inte ens låta bli att lipa, det var omöjligt, Against the Grain är bland det finaste jag hört. Ska lägga upp videon jag filmade snart.

Men, det är timmen efter själv spelningen jag aldrig kommer glömma. Jag och Sofia var bland de sista ut från Wedgewood, eftersom vi inte ville slita oss från stunden. Och så köpte vi en t-shirt och en skiva. Spencer och Daniel från Attack in Black kom ut nästan samtidigt som oss. Vi pratade lite om Sverige och vilket krångligt namn jag har. Spencer uttalade det rätt första gången, men sedan gick något slint. "Letters ... they confuse me! Oh, and numbers too." Och vilka söta autografer grabbarna skrev. Vi hängde kvar med de en stund i hopp om att Dallas skulle komma, och det gjorde han. I sin röda, ruskigt fula, mössa. Men oj, så söt han är. Vi berättade att vi kommit hela vägen från Sverige för att se honom och gissa om han blev förvånad och glad. Han såg nästan lite lipfärdig ut trots världens största flin.

Dallas: "I mean ... wow! How did you get here?"
Sofia: "We swam ..."
Dallas: ?
Jag: "You know ... across the ocean?"
Vi gör simtag med armarna.
Dallas: "Don't make fun of me!"


En mupp och Dallas Green, och två glada muppar.

Vi har träffat honom två gånger innan, men den här gången var det annorlunda. Nu pratade vi verkligen med honom, inte bara som fans och inte "stalkeraktigt". Han var hur charmig som helst. Och förhoppningsvis kommer han tillbaks i slutet av året, han ville komma tillbaks till Sverige och kom ihåg Göteborgsspelningen som en av de bästa. Och så kramas han jättemysigt, gissa om man var på väg att pipa till när han riktigt masserade ryggen. Dallas introducerade oss för alla som gick förbi "Do you know these girls? They're from Sweden!" han var galet stolt. Sedan lämnade han oss med basisten från Attack in Black, som såg kåt och läskig ut. Tror aldrig han hade sett boobies innan, prata kunde han inte heller. När Dallas kom tillbaks var han sugen på chips, men räddade oss ur situationen. När han skulle säga hejdå till oss blev han lite förvirrad, mannen är inte så bra på geografi. "Drive safe, uh ... no. Walk ... be safe!" Det sjukaste är att han nämnde "cute Swedish girls" på spelningen i Nottingham. Åh.

Jag och Sofia fnittrade hela vägen hem, och kramade om våra signerade Sometimes- booklets. Men vi ser honom igen när han kommer tillbaks, sådetså. Då får han gärna ta med sig de andra grabbarna från Alexis.

brighton

Komedia, 2 april 2008

Brighton
. Det märks att man börjar bli van med att åka till London nu, Stansted Airport är ungefär lika spännande som Nisse Terminalen. Därför såg vi till att komma till Brighton så fort som möjligt. Tågresan var mysig och allt gick hur smidigt som helst. När vi väl kom fram tappade man andan. Jag och Sofia kramade nästan sönder varandras händer och skrek små glädetjut. Ju närmre havet man kom desto finare blev det. Att det var mulet första dagen gjorde inget, det var verkligen sådär magiskt fint som jag trott ändå. Den salta vinden, fåglarna och de båda pirerna.



Vi promenerade längs stranden mellan pirerna och var helt fascinerade, jag skulle inte bli förvånad om vi gick runt med öppna munnar och ögon stora som tefat. Men jag ska inte försöka förklara hur fint det var mer, för det går verkligen inte. Vi blev kära i platsen helt enkelt, hela sydkusten faktiskt. Innan spelningen hängde vi på hotellrummet, skrattade tills jag fick kramp på golvet och fixade till oss. What we do best.


Sofias bild.

Komedia var ett rätt udda spelställe, bottenplan bestod av ett café. Alla satt och fikade innan spelningen, emokids blandat med lite mer hardcore Alexis-fans, och några tog en öl eller fem. Kändes lite konstigt att ladda inför en spelning så, jag är van med enorma köer och trängsel. Vi trodde att det var bestämda placeringar när vi väl kom in, men det visade sig vara fritt. Vi fick bra platser långt fram precis vid Dallas mikrofon.



Förbandet Attack in Black var ruskigt bra, grymt musikaliska och sångaren, Daniel, hade en underbar röst. Plus att han var söt och blyg. Tyvärr låter de inte lika bra på skiva, men de var verkligen helt outstanding live. Och det är väl ändå det som räknas.



City and Colour. Jag fattade inte vad som hände först när Dallas kom ut. Han bara smög ut på scenen utan ett ord och plinkade lite på sin gitarr innan han gick igen. Det kändes lite som en synvilla och jag fick hjärtsnörp. Men sen kom han ut igen och började direkt på Forgive Me. Det var konstigt att sitta ner under spelningen, som att alla känslor inte riktigt kom ut. Jag satt där och lipade och sjöng med lite om vartannat. Lite i smyg, man ville ju inte verka helt crazy när alla andra var så lugna när självaste gud stod framme på scenen. Men Dallas ville ha det så, han sa att man lyssnar bättre då "... and it's comfy!" Det enda tråkiga med Brighton var publiken, lite lame. Annars var det helt underbart, Dallas sjunger om möjligt ännu bättre live och han ger en rysningar längs hela ryggraden. Men att han var så rolig visste jag inte, han skämtade om det mesta och fick hela publiken att vika sig. Som när han sa "... and I was like, take THAT!" och sedan började sjunga på en Take That låt. Och han var lika söt som vanligt, fast Sofia tyckte att han blivit lite tjock och jag tycker de nya brillorna ser ut som pedofilglasögon. Det är vad jag kallar äkta kärlek.

Efter spelningen visade sig öleffekten hos britterna, det var knappt man förstod vad de sa. En snubbe ville bjuda oss på en drink och en annan kunde inte slita blicken från mina bröst. Och så fick jag visitkort av den
här skumma typen som satt framför oss, gissa vart blicken vilade. No, thanks. Vi drog oss mot piren igen istället. Den var upplyst, men vi hade rätt dålig timing för precis när vi kom fram släcktes den. Så vi strosade tillbaks till Kings Hotel och sjöng på Dallas låtar. Och skrattade i någon timme innan vi kom i säng, det var då den hysteriska delen av resan började.

PS: Skriver mer om de andra dagarna senare, to be continued ...

panic & action

Sticky Fingers, 27 februari 2008

image194

Panic & Action i går då, det var ... spännande. Blev en studie i mosh. Jag och Sofia skämdes lite när vi anlände en kvart innan insläpp, kön bestod av små emokids på 14 år som var "så fulla". Blev rätt impad av en som hade rosa och randigt (vågrätt) hår. Kallt som fan var det också, jag minns att jag utbrast att jag inte ville frysa ihjäl bland emos. Det vore en tragisk död. Men vi överlevde och rymde upp till balkongen där det var 18 år och drack vuxensaft. Därifrån såg vi Adept som är riktigt, jävla bra. Chemical Vocation var också kul att se, resten kunde jag ha skippat. Roligast var att studera alla emos från balkongen, och deras mosh pit. Some uglyass moves vill jag lova. De måste avguda den här videon. Skönt att det lär dröja minst tre år innan dem flesta kommer in på Sticky igen.

I dag har jag och Sofia hälsat på i skolan och kollat på FN-rollspelet. Kramat Lars också, såklart, han blir så glad över att se sina gamla elever. Och jag blev glad över att se någon annan som satt och viftade med tårna, ord är överflödiga. Vi blev tvingade att vara med på film också, så nu kan alla JM:are sitta och skratta åt oss när vi försöker komma med tips. I kväll är det Dead by April, det blir fina grejer. Den här veckan är rätt sjuk, har varenda dag uppbokad.

jag ska se dallas green!

image187

Nu är biljetterna köpta. Jag ska se Dallas Green i både Brighton och Portsmouth! Förstår det fortfarande inte riktigt, ändå kan jag inte låta bli med små glädjepip då och då. Trodde aldrig jag skulle få höra City and Colours låtar live. Undrar hur det ska gå, vattenfast mascara får det bli som Sofia sa. Jag älskar att vi kan vara så här spontana. Det visade sig att det bara var sittplatser i Brighton, what the hell tänkte vi och köpte biljetter till Portsmouth också. (För £12 kändes inte så farligt.) Utan att veta hur vi ska lösa det med boende eller resor. Men det löser sig alltid när man är på plats. Jag längtar så, mindre än två månader. Ska bli kul att upptäcka lite mer av England också, inte bara slummen i London. Både Brighton och Portsmouth verkar vara fina kuststäder. Jag längtar efter piren och svalorna. Det är så konstigt att jag har haft piren som desktop och Dallas som bakgrund på mobilen hur länge som helst, jag har haft det framför näsan på mig hela tiden.

image188

Bild 1
Bild 2

jimmy eat world

Debaser, 5 februari 2008

Okej, Stockholm och Jimmy Eat World. Igen: så sjukt bra! Bästa av allt var att få skratta med Sofia. Vi skrattade nonstop nästan. Speciellt på tågresan upp, jag tror vi uppfattades som två jobbiga jävlar. 

När vi kom fram drog vi runt på stan, vilket blev rätt misslyckat egentligen. Så går det när man kollar upp grejer innan. Vi blev bekanta med tuben och läste kartor i alla fall. Sofia: "Åh, jag är såå bra!" Jag krossade hennes bild som kartmeister genom att påpeka att hon höll den uppochner. (Men du är bäst ändå, räddat mig genom många orienteringar.) Urban Outfitters däremot var tokigt sött, inte för att jag köpte nåt. Anyway. På vandrarhemmet käkade vi, skrattade lite till som om vi inte redan hade kramp, och fixade till oss. Men viktigast av allt. Sofia friade! Gick ner på knä och allt. Hon frågade om jag ville vara hennes vän för evigt och höll fram asken med ringen i. (Egentligen menade hon "damn you're fine, marry me?") Jag svarade 'ja' och efter det dansade vi iväg till Debaser.

Vi började med att hänga i baren och blev kanske liite överförfriskade. Alla drinkar hade väldigt söta namn, som Sad Punk och I Bleed. Emo. Vi drack Blown Away, och damn den var god. Förbandet var riktigt soft, aussies. Sparkadia, jag ska nog ge dem en chans.


Jimmy Eat World, riktigt sweet var det! Speciellt Sweetness, gosh. Definitivt med på topplistan över alla spelningar nu. Vi stod nästan längst fram i mitten, i slutet hamnade vi längst fram som det alltid brukar bli. Stämningen var på topp, och allsången fick mig att rysa. Party helt enkelt. Mr Adkins var verkligen helt dränkt i svett. Hett tyckte jag, Sofia tyckte jag var störd. Kanske inte så hett när man fick sig en liten dusch så fort han slängde med håret. Men vilken energi. Ni som tycker JEW är dåliga live: shut it. Att det var segt när dem spelade innan Green Day berodde på att bara första raden sjöng med och dansade. Nu kändes det som att hela Debaser skrek och hoppade. Titta på videon, allsången var mäktig och väldigt ... eh, vacker. Speciellt en svinlång snubbe bakom oss, han spelade luftgitarr runt mig och var allmänt störig. 

Speciellt många lugna låtar var det inte, så videon ger kanske inte en så bra bild av spelningen, men Hear You Me var den låten som fick mig att bli mest lipig. Synd att man inte fick höra Kill, Get It Faster, If You Don't, Don't och massa andra godingar. Men jag tror ändå inte det kunde blivit mycket bättre. Kanske om jag fått tag i setlisten som jag nästan hade, jag och Sofia skulle delat på den ju. Dumma.

Hemvägen var vinglig och fnissig. Så fort jag kom innan för dörren lyckades jag glida av sängen som Marla i Fight Club. Sedan låg jag på golvet och skrattade bra länge. Åt vad kommer jag inte ihåg, men det var säkert inte så roligt. Det räckte med att Sofia sneglade på mig för att jag skulle brista. Kul hade vi i alla fall. Slutsats: Jimmy äter världen!

PS: det är inte jag som har filmat. Vi stod som sagt längst fram.

bring me your love

Ingen bra dag. Är förkyld och det har varit kallt både inne och ute. Istället för att gnälla mer ska jag lägga in en fin bild på en fin man. Och förmodligen 2008's bästa skiva.

image141

marionette

Meeths, 8 december 2007

Min önskan om många emo kids på Meeths blev uppfylld. Vi möttes av en lång svartklädd kö, och tuperade frisyrer. Undrar hur många hårspraysburkar som låg bakom mästerverken? Det var rätt kul att se Marionette också, lite som förvandlingen i Sikta mot stjärnorna om ni kommer ihåg. Bandet kom in ostylade, försvann in i rökridån smet backstage en stund och kom sedan ut med flera lager smink, less is more verkade gå bort. Hade velat se dem stå och trängas vid sminkbordet, kan det bli mer metal? Men jag måste säga att dem var riktigt bra live. Axel var galet peppad och såg livsfarlig ut nästan hela tiden, rätt många fans hade dem också. Grym spelning helt enkelt, och Marissa Burns Trey och Far Above var inte sämre dem heller. Bra musik, bra band, men jag och Sofia saknade bar. Vi stod och hängde vid caféet istället eftersom vi vägrade beblanda oss med kidsen. Och här kommer bild efter önskemål, eller om ni hellre vill se närbild på Axel.

image136

we fell in love with the boys at the rock show

image134

Det är tre år sedan jag såg blink-182. Tre år, men det känns som en evighet. Vi var så små och oskyldiga när vi satte oss på planet till London. Förväntan som bubblade inom oss och oförklarliga glädjetjut. Efter flera års längtan, och månader av övertalning var vi äntligen på väg. Wembley Arena kändes oförklarligt stort, vår första arenaspelning och det var överväldigande. Läktarna skakade när publiken applåderade in bandet, och där var de: männen i våra liv. Jag vet att det låter cheesy, men det var verkligen så. Blink var en del av oss på något sätt, mer än vad jag trodde då har jag insett nu i efterhand. Och jag minns hur vi höll varandra hårt i händerna för att benen inte skulle ge vika. Hur vi sjung med, skrek och skrattade. Hur vi grät utan att inse det innan det var över. Känslan av tomhet efteråt, som om man levt ut alla känslor där inne. Vi visste att vi hade varit med om något vi aldrig skulle glömma. Vi visste att vi hade blivit beroende av spelningar, och av London.

image135

Jag är så glad att vi fick chansen att se dem, deras sista spelning i London. Blink var en del av vår uppväxt, och nu när jag ser videos med mig och Sofia är det inte svårt att se likheter med Tom och Mark. Vi har varit på massvis av spelningar, och vi kan lägga till en hel del resor till London på listan. Men ingen kommer bli som den där första gången. Även om blink fick ett tråkigt slut har jag fortfarande Sofia, ten years and still going strong.

Nu har jag varit tillräckligt sentimental. Första dagen jag är ledig är jag barnvakt för Thea, oh the irony. Men det var mysigt som bara den. Loppan somnade på min arm och hon vaknade direkt när jag skulle bära in henne till sängen. Jag fick snällt krypa ner och hon somnade glatt om på en sekund i vetskapen om att jag låg bredvid.

killswitch engage

Kåren, 7 oktober 2007

Den som inte har listat ut att jag gillar livemusik är lite efter. Killswitch Engage på Kåren var det som gällde i söndags. Inte lyssnat så mycket på dem innan, men gillat det jag hört. Och live var det riktigt nice. Förbandet däremot var inte min grej, macho-metal går bort direkt. Killswitch har ju humor och egen stil. Gitarristen Adam D är dessutom helt sjuk. Den här videon ger en bra bild av vilken nivå det ligger på. Om inte annat så kanske den får alla "intelligent design"-människor (= tror inte på vetenskapens bild av evolutionen) att inse att vi är släkt med apan, haha.



I dag har jag mått rätt värdelöst. (Jag har upptäckt att jag nästan bara skriver "bra", "nice" eller "dåligt" om saker, ibland sträcker jag mig till "sjukt bra!" jag måste utveckla min vardagliga vokabulär lite, jösses alltså. Därav värdelöst.) Men det stämmer faktiskt, ont i hela kroppen. Vaknat under hela natten och sov lite på förmiddagen istället. En anledning till att jag har så ont i ryggen kan vara att jag står så konstigt på spelningar. Jag skjuter liksom fram höftbenet på något sätt, men lutar mig bakåt med ryggen så långt det går. Samtidigt som jag diggar. Det är inte alls medvetet, och antagligen inte bra för ryggen att stå som ett 's'. Den här bilden beskriver lite, jag har sämst hållning ibland. Fast oftast sträcker jag på mig. Långa utläggningar och många parenteser i dag.

Tidigare inlägg