brighton

Komedia, 2 april 2008

Brighton
. Det märks att man börjar bli van med att åka till London nu, Stansted Airport är ungefär lika spännande som Nisse Terminalen. Därför såg vi till att komma till Brighton så fort som möjligt. Tågresan var mysig och allt gick hur smidigt som helst. När vi väl kom fram tappade man andan. Jag och Sofia kramade nästan sönder varandras händer och skrek små glädetjut. Ju närmre havet man kom desto finare blev det. Att det var mulet första dagen gjorde inget, det var verkligen sådär magiskt fint som jag trott ändå. Den salta vinden, fåglarna och de båda pirerna.



Vi promenerade längs stranden mellan pirerna och var helt fascinerade, jag skulle inte bli förvånad om vi gick runt med öppna munnar och ögon stora som tefat. Men jag ska inte försöka förklara hur fint det var mer, för det går verkligen inte. Vi blev kära i platsen helt enkelt, hela sydkusten faktiskt. Innan spelningen hängde vi på hotellrummet, skrattade tills jag fick kramp på golvet och fixade till oss. What we do best.


Sofias bild.

Komedia var ett rätt udda spelställe, bottenplan bestod av ett café. Alla satt och fikade innan spelningen, emokids blandat med lite mer hardcore Alexis-fans, och några tog en öl eller fem. Kändes lite konstigt att ladda inför en spelning så, jag är van med enorma köer och trängsel. Vi trodde att det var bestämda placeringar när vi väl kom in, men det visade sig vara fritt. Vi fick bra platser långt fram precis vid Dallas mikrofon.



Förbandet Attack in Black var ruskigt bra, grymt musikaliska och sångaren, Daniel, hade en underbar röst. Plus att han var söt och blyg. Tyvärr låter de inte lika bra på skiva, men de var verkligen helt outstanding live. Och det är väl ändå det som räknas.



City and Colour. Jag fattade inte vad som hände först när Dallas kom ut. Han bara smög ut på scenen utan ett ord och plinkade lite på sin gitarr innan han gick igen. Det kändes lite som en synvilla och jag fick hjärtsnörp. Men sen kom han ut igen och började direkt på Forgive Me. Det var konstigt att sitta ner under spelningen, som att alla känslor inte riktigt kom ut. Jag satt där och lipade och sjöng med lite om vartannat. Lite i smyg, man ville ju inte verka helt crazy när alla andra var så lugna när självaste gud stod framme på scenen. Men Dallas ville ha det så, han sa att man lyssnar bättre då "... and it's comfy!" Det enda tråkiga med Brighton var publiken, lite lame. Annars var det helt underbart, Dallas sjunger om möjligt ännu bättre live och han ger en rysningar längs hela ryggraden. Men att han var så rolig visste jag inte, han skämtade om det mesta och fick hela publiken att vika sig. Som när han sa "... and I was like, take THAT!" och sedan började sjunga på en Take That låt. Och han var lika söt som vanligt, fast Sofia tyckte att han blivit lite tjock och jag tycker de nya brillorna ser ut som pedofilglasögon. Det är vad jag kallar äkta kärlek.

Efter spelningen visade sig öleffekten hos britterna, det var knappt man förstod vad de sa. En snubbe ville bjuda oss på en drink och en annan kunde inte slita blicken från mina bröst. Och så fick jag visitkort av den
här skumma typen som satt framför oss, gissa vart blicken vilade. No, thanks. Vi drog oss mot piren igen istället. Den var upplyst, men vi hade rätt dålig timing för precis när vi kom fram släcktes den. Så vi strosade tillbaks till Kings Hotel och sjöng på Dallas låtar. Och skrattade i någon timme innan vi kom i säng, det var då den hysteriska delen av resan började.

PS: Skriver mer om de andra dagarna senare, to be continued ...

Let's keep in touch

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback