Framme i Portsmouth bestämde vi oss för att gå till Box Office direkt eftersom vi var lite nojiga över våra biljetter. Men man var tvungen att hämta de i dörren innan spelningen. När vi skulle gå ut slet Spencer från Attack in Black upp dörren. Jag tänkte precis viska "Varför träffar vi bara på förbandet och inte Dallas ..." men hann inte. För där utanför stod en helblå Mr. Dallas Green i världens sötaste kofta. Jag tror inte vi lyckades se så coola och oberörda ut som vi ville. Fick hjärtat i halsgropen och ville fjortisskrika. Som tur var stod han på andra sidan gatan med ryggen mot. Vi lyckades sansa oss och bestämde oss för att dra till hotellet, vi var för fega för att gå fram och hälsa när hela gänget stod utanför lokalen. De måste ha fnissat åt oss. Tänk vad Dallas gör med flickor som oss, jag gick nästan in i en lyktstolpe, eller inte så nästan, och Sofia tappade vår matkasse. Som Dallas sjunger: "So why does it always seem that every time I turn around somebody falls in love with me."

The Beaufort Hotel var väldigt brittiskt med stormönstrade gardiner och blommor överallt, och ett väldigt skabbigt överkast. Fast vi spenderade inte så mycket tid där. Slängde i oss en macka, vi lever alltid på mackor i England, och fixade till oss innan vi drog iväg till spelstället igen. Minst sagt fnissiga, har nog aldrig skrattat så mycket sammanlagt under tre dagar. I kön var vi nervösa eftersom vi hade fel papper. Killen i dörren såg förvirrad ut, men sen kom han på något "Ah ... is this you?" och så visade han upp ett kuvert med Sofias namn på. VIP treatment, I tell you. De ville hjälpa små stackars förvirrade svenskor. Efter det frågade alla om vi verkligen var från Sverige. Bara för att vi är så mycket coolare, liksom.

Wedgewood Rooms var inte som vi trodde. Anledningen att vi bestämde oss för att se Dallas i Portsmouth också var att det var ståplats, trodde vi. Men de röda stolarna stod vackert uppradade den kvällen också. Men så här i efterhand var det nog bäst så, tredje raden precis framför Dallas var helt perfekt. Attack in Black var lika grymma som kvällen innan, och efteråt köpte vi skivan. Men det var Dallas jag satt och väntade på. Efter Brighton kändes det fortfarande inte som att jag hade sett honom, det var över så fort och jag lyckades aldrig smälta det.

City and Colour, två kvällar i rad. Vad ska jag skriva? Jag förstår det fortfarande inte, det är som en dröm. Men andra spelningen går inte att jämföra med första, den var så mycket bättre. Mycket hängde på publiken, som att alla verkligen sjöng med i Boiled Frogs till exempel. Det var bättre stämning och mer röj helt enkelt. Och det smittade av sig på Dallas som skämtade om Boyzone och allt möjligt. Han hade legat och tittat på Boyzone-videos hela förmiddagen (hur sött är inte det?) och kunde bara konstatera hur värdelösa de är. "I mean, their hit songs ... they're not even hits! You like Boyzone? There's the door ..." Och så pratade han om hur han vill bli gammal och färga håret grått, inte helgrått utan "More the look of, wow, you have a lot of grey hair!". Den mannen är helt underbar. Den kvällen försökte jag inte ens låta bli att lipa, det var omöjligt, Against the Grain är bland det finaste jag hört. Ska lägga upp videon jag filmade snart.

Men, det är timmen efter själv spelningen jag aldrig kommer glömma. Jag och Sofia var bland de sista ut från Wedgewood, eftersom vi inte ville slita oss från stunden. Och så köpte vi en t-shirt och en skiva. Spencer och Daniel från Attack in Black kom ut nästan samtidigt som oss. Vi pratade lite om Sverige och vilket krångligt namn jag har. Spencer uttalade det rätt första gången, men sedan gick något slint. "Letters ... they confuse me! Oh, and numbers too." Och vilka söta autografer grabbarna skrev. Vi hängde kvar med de en stund i hopp om att Dallas skulle komma, och det gjorde han. I sin röda, ruskigt fula, mössa. Men oj, så söt han är. Vi berättade att vi kommit hela vägen från Sverige för att se honom och gissa om han blev förvånad och glad. Han såg nästan lite lipfärdig ut trots världens största flin.

Dallas: "I mean ... wow! How did you get here?"
Sofia: "We swam ..."
Dallas: ?
Jag: "You know ... across the ocean?"
Vi gör simtag med armarna.
Dallas: "Don't make fun of me!"


Vi har träffat honom två gånger innan, men den här gången var det annorlunda. Nu pratade vi verkligen med honom, inte bara som fans och inte "stalkeraktigt". Han var hur charmig som helst. Och förhoppningsvis kommer han tillbaks i slutet av året, han ville komma tillbaks till Sverige och kom ihåg Göteborgsspelningen som en av de bästa. Och så kramas han jättemysigt, gissa om man var på väg att pipa till när han riktigt masserade ryggen. Dallas introducerade oss för alla som gick förbi "Do you know these girls? They're from Sweden!" han var galet stolt. Sedan lämnade han oss med basisten från Attack in Black, som såg kåt och läskig ut. Tror aldrig han hade sett boobies innan, prata kunde han inte heller. När Dallas kom tillbaks var han sugen på chips, men räddade oss ur situationen. När han skulle säga hejdå till oss blev han lite förvirrad, mannen är inte så bra på geografi. "Drive safe, uh ... no. Walk ... be safe!" Det sjukaste är att han nämnde "cute Swedish girls" på spelningen i Nottingham. Åh.

Jag och Sofia fnittrade hela vägen hem, och kramade om våra signerade Sometimes- booklets. Men vi ser honom igen när han kommer tillbaks, sådetså. Då får han gärna ta med sig de andra grabbarna från Alexis.