Jag kan inte släppa det. Vet inte hur länge jag har funderat över vad som hände, och om jag skulle få se honom igen. Men i fredags var han bara där, på andra sidan Kungsgatan. Hann bara se en skymt. Jag brukar kunna få den känslan, veta att det är rätt person utan att se egentligen. Jag frös till is och tankarna bara snurrade. Han såg inte mig, försökte kämpa sig förbi allt folk. Blicken fäst i marken och halsduken virad flera varv. Han var borta på två sekunder, ville springa efter men såg honom bara försvinna in i folkmassan igen. Jag stannade upp, folk gick in i mig, hjärtat slog och jag förstod inte riktigt varför. Nu efteråt kan jag inte sluta tänka på det. Är så arg på mig själv. Men samtidigt vet jag inte vad som hade hänt om jag gått fram och sagt något. Kanske hade han slingrat sig, eller blivit arg eller ledsen. Vill bara veta, ville bara säga hej. För en gångs skull vill jag bara kunna säga att jag saknar någon, och vad jag tänker och känner. Jag låser alltid mig själv, måste tänka igenom allt flera gånger. Och för det mesta inse vad jag borde gjort alldeles för sent. Jag hatar att jag inte kan vara spontan i vissa lägen, inte bara denna gången. Tror alltid att jag ska bli dissad. Jag är inte så läskig som ni kanske tror, ni som vet vem jag menar. Har bara väldigt lätt för att fästa mig vid personer, och svårt att ta när dem försvinner. Så tro inte massa konstiga saker nu.

I dag har jag åkt spårvagn nästan två timmar. Det brukar vara mysigt, gillar att bara sitta och tänka. Men av någon anledning kände jag mig väldigt ensam och ledsen. Min man hade lagat Chili sin Carne i alla fall, och så lyssnade vi på Chase This Light. Jag ska se Jimmy Eat World i februari! Var inte riktigt samma sak när dem var förband 2005, nu kommer det bli så fint. Jag och Sofia fjortisskrek på Sticky när vi fick reda på det, längtar.